Elias Giertz: "Big Brother är verkligheten"

Ännu en säsong av Big Brother har nått sitt slut. Den varmhjärtade björnen från Umeå - Simon Danielsson - gick ut ur huset som segrare och en halv miljon kronor rikare.

Inte helt oväntat. Publiken fullkomligt jublade så fort Simon syntes på de bländande storbildsskärmarna i Årsta i Stockholm, dit tusentals fans färdats för att bevittna sina idoler kliva ut ur en 106 dagar lång isolering.

Jag har följt Big Brother som reporter sedan dag ett. Från det att Cilla Domstad och Christian Lundgren tog sina första stapplande steg in i huset till i dag, när deltagarna titt som tätt uppdaterar sina statusrader på Facebook och tackar för den exklusiva efterfesten på Lobby i söndags natt.

Kritiken mot programmet har - som alltid - varit hård. Och klart står att kritiken är densamma i år som den varit under alla tidigare säsonger. Det är för mycket sprit, för mycket sex och för mycket bråk.

Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, menade i programmets början att det var fascism på prime time.

Jag är beredd att hålla med.

Big Brother är cynism i sin renaste form. Det är ett jämnt och ständigt flöde av alkohol som strömmar in i husets katakomber för att sedan slussas in i huset. De alldeles för få sängarna visar upp en pubertal önskan från produktionens sida att deltagarna ska ligga - helst hela dagarna. Och uppdragen är som gjorda för att skapa motsättningar och bråk mellan personer i huset.

Men det är precis det som är så bra med Big Brother. Det är sexet, fyllorna och bråken som fångar mitt intresse och min fascination.

För det är faktiskt så att vi i 106 dagar kunnat se oss själva i ett teve-program.

Och det är det som kritikerna gång på gång missar.

Det finns en sorts verklighetsfrånvänd rädsla bland kulturskribenter och pretentiösa journalister. De lever i en avlägsen utopi där alla lever i samspel med varandra, där sex sker först en månad efter giftermål och där alkohol är en dryck för njutning - inte för att glömma sina synder.

Kritikerna hävdar att deltagare som går in i huset är naiva, men aldrig har de funderat på deras egna roll. Kan det vara så att det är Åsa Linderborg själv som är naiv? För vad ska man annars kalla det? Det är allting annat än medvetenhet och inte ens i närheten av förnuft.

Vi har under säsongen som gått sett olika typer av människor leva tillsammans isolerade från omvärlden. Det har varit mellanstadielärare, studenter, arbetslösa, snickare, egenföretagare och många fler som rykt samman, knullat eller fyllegråtit tillsammans.

Det är vanliga människor i en ovanlig situation som reagerar på ett fullkomligt normalt sätt. What's the big deal?

Att Rodney Da Silva daskar sin gigantiska penis i en dusch på prime time är inte fascism. Det är verkligheten.