Eric Rosén: "Big Brother handlar inte om guppande täcken"

När vi nu kommit bort från metanivån och kritiken mot kulturskribenter som genom att skriva om programmet hjälper till med marknadsföringen (denna rätt infantila Sanning att koka grumlig soppa på) är Big Brother nu alltså igång.

Då kommer nästa våg av okunnig kritik. Nu kommer texterna och de slängiga utfallen om att Big Brother handlar om ”guppande täcken”.

På twitter skriver Staffan Dopping, tidigare journalist numera konsult, att Big Brother är ett ”sexuellt utnyttjande av bekräftelsesugna unga”. I något debattprogram lär smartskallar snart sitta och fördöma just detta snusk, dessa flitigt uttjatade samlag, det sätter jag en hundring på.

Det gör mig irriterad.

För visst kan man kritisera Big Brother ur en oerhörd massa synvinklar men kritiken mot det ”guppande täcket” kommer nästan alltid från de som inte sett programmet.

Sexet i Big Brother har aldrig varit det mest centrala annat än på löpsedlar och hos förfärade tyckare. Programmet handlar mycket mer om tristess, samtal, gryppdynamik, riktiga människor och vad som händer med folk som växer samman till en och samma organism.

Jag minns de nattliga samtalen snarare än de nattliga sädesavgångarna.

Jag minns Carolina Gynning mer för pratet och öppenheten än för fistfuckingprogrammet. Jag minns Linda Rosing mer för hennes strävan att bli godkänd av sin omgivning än för de exponerade brösten. Jag minns Kitty Jutbring för hennes revolterande personlighet mycket mer än för hennes onanikoja.

Och jag tror och hoppas att jag kommer minnas Vanessa, Ebba, Christian och den där enorma norrlänningen för helt andra saker än deras könsumgänge.

Bara den som inte ser programmet skriker moralistiskt om sexet och snusket för bara den som inte ser programmet misslyckas med att förstå att man inte kan göra sex program i veckan på guppande täcken.
 

Just nu ser jag mest fram emot att se vem som först lessnar på den där Nick som säger ”Oh, snap” hela tiden. Han behöver en utskällning.