Intervju24: Jens Malmlöf

Jens Malmlöf kommer lunkande över Medborgarplatsen. Vi hälsar och kliver in på Snaps stora uteservering, några tonårstjejer fnittrar förtjust och kastar långa blickar efter Jens när vi passerar deras bord. Jag går för att beställa varsin öl, och Jens meddelar att han går och letar upp platser. När jag en stund balanserar de två ölen i händerna hittar jag honom tillbakalutad med fötterna på stolen framför. Jag lägger fram diktafonen framför oss, håller upp den och trycker på. "Skönt, då slipper man bli felciterad", säger Jens. Jag skjuter fram en öl mot honom och han säger "Guld".

Du ser inte alls ut som en morgonmänniska, är du det?

– Jag är nog ungefär så långt ifrån en morgonmänniska man kan vara. Det där med tidiga morgnar jag aldrig varit bra på. Jag går aldrig upp innan tio frivilligt.

Vad jobbade du med innan du kunde försörja dig helt på musik?

– Jag jobbade som flyttgubbe och fick diskbråck, det har jag fortfarande. Det har kommit tillbaka nu tio år efter. Sen jobbade jag i en taxiväxel och som målare.

Hur var det att jobba i en taxiväxel?

– Det var inte så jävla kul. Ibland när det var någon som var otrevlig skickade man inte ut någon bil. Jag sa alltid att jag hette Thorsten, så om kunden var missnöjd och ringde upp och sa ”En kille som heter Thorsten bad mig dra åt helvete och sa att jag kunde glömma att få en taxi någonsin”, så var det omöjligt att ta reda på vem som var den skyldige. Man fick göra det man kunde för att krydda till det. Jag är nog bättre lämpad att göra det jag gör nu.

Du och ditt band Hoffmaestro & Chraa framställs ofta som lallare som glider runt, festar och super och glider fram i livet. Ligger det inte alls hårt arbete bakom?

– Det är klart att det gör. När man själv är i branschen fylls man av respekt för andra artister. Kolla en snubbe som Petter han har hållt sig flytande som artist i Sverige under femton år, det är inte så jävla lätt. Det är enormt mycket hårt arbete bakom och man måste återuppfinna sig själv, år efter år. Ta smällar, lära sig att ta skit från media - det är ingen dans på rosor. Att tro att någon som tagit sig till den nivån som vi är på, som får stora spelningar inför tusentals människor, skulle vara en lallare, det finns inte. Man måste jobba hårt och lägga in sina timmar i replokalen, på scenen och i studion.

Mamma och recensenter

I tidigare intervjuer har Jens förklarat att han inte alls är medietränad, att han kan haspla ur sig vad som helst i intervjusituationer. Själv tycker jag att han verkar mycket eftertänksam och försiktig när jag ställer frågor som inte har med musik att göra.

Jag tycker du verkar väldigt medietränad och återhållsam.

– Jag är inte medietränad, däremot jag har lärt mig vad man ska säga och vad man inte ska säga.

Säg vad man inte ska säga.

– Man kan säga vad fan man vill egentligen, men det som händer är att det inte bara är jag som får stå för det jag säger. Häver jag ur mig något otajmat eller något dumt könsord kan min morsa läsa det och tycker att det är jättejobbigt.

Vad tycker din mamma om Hoffmaestro?

– Hon gillar oss. Hon är kanske lite nervös över att jag valt ett liv som musiker, tycker att jag svär och juckar för mycket på scen, men det tycker jag att hon får ta.

Det är många recensenter som inte riktigt ser er storhet. Vad beror det på?

– Jag vet faktiskt inte. Jag bryr mig inte så mycket om det, i slutändan är det så att det som anses vara kulturellt är väldigt smalt. Och det pröjsar inte hyran – att det sitter någon och masserar tinningarna hemma och tänker ”Åh, gud så djupt, nu blickar jag verkligen ner i avgrunden”. Det är roligare att ha ett fullt ställe och vi har inte gjort någon hemlighet att vi i mångt och mycket är ett festband. Vår akt går ut på att gå dit och röja och ha kul, lite åt punk-hållet.

Full på filminspelning

När man talat med Jens Malmlöf några minuter märker man att vissa ord och uttryck återkommer. "Guld" i bemärkelsen bra, är ett exempel. Även att "Slänga en fest" är återkommande i det malmlöfska-vokabuläret.

Er film Stockholm Boogie har blivit kultförklarad. Är det så era utekvällar går till?

– Filmen var tänkt att sammanfatta våra tonår, men vi spelade in den när vi var 24. Många tänkte säkert att det var ett gäng 25-åringar som är ute och är som 18-åringar. Vi trodde att det var vår generation som skulle gilla den, men det visar sig att det var våra småbröders generation som uppskattade den mest.

Scenen, när ni festar på klipporna, är autentiskt inspelad. Berätta om den.

– Vi hade en jävla massa problem. Vi var helt hundra på att vi var tvungna att slänga en ordentlig fest om folk skulle orka vara där, en filminspelning kan ju vara ganska långdragen. Det är ofta där det fallerar, särskilt i svenska filmer, när det ska vara fester och sånt och man ser att det inte ser äkta ut. Här slängde vi en fest där folk verkligen var dyngraka, och det fastnade på något sätt i scenen. Vi var ju packade allihopa, stackars tvillingarna som regisserade var ju vansinniga.

Hoffmaestro turnerar tillsammans, spelar in film tillsammans, reser utomlands tillsammans, hänger tillsammans, tröttnar du aldrig på de andra i Hoffmaestro?

– Nej, vi har så jävla roligt. När man är ute och turnerar så sitter man och käkar några timmar innan vi ska upp på scen, så slås man av tanken ”Fan grabbar, vi behövde inte jobba i dag heller”. Det är så det känns. Och det är väl ingen hemlighet att det är en av de stora vinningarna med att vara musiker, det är därför det lockar så många. Det handlar faktiskt inte bara om att man får vara ute och lira, man slipper faktiskt sitta på ett jävla kontor eller gå och dra på ett lager. Det har jag gjort, därför vet jag hur det är.

Men det är väl rätt mycket arbete innan någon faktiskt betalar för att se en stå på scen också?

– Absolut, men håller du på med musik av rätt anledning – för att du faktiskt gillar att hålla på med musik. Då gör du jobbet för att du måste, inifrån på något sätt. Men om du vill åka limousine och knulla fotomodeller kan du lika gärna bli börsmäklare. Det gäller att börja av rätt anledningar. Jag vill kunna leva på musiken, ha en familj, det är guld för mig.

Diskbråck och konspirationer

Var står du politiskt?

– Jag är rätt opolitisk som person, men jag är väl nästan i det fack som kan kallas konspirationsteoretiker. Då menar jag inte att det sitter några fula gubbar runt ett bord och styr världen medvetet, däremot tror jag att det finns uppkörda mönster för hur saker funkar. Och det fungerar nog som på vilken annan arbetsplats eller i vilket kompisgäng som helst: är ni ett gäng polare som är bankchefer, toppolitiker och företagspampar så är det klart att ni hjälper varandra. "Beviljar ni oss det här lånet så ger vi er en kick back om vi får bygga upp Irak", typ. Därför har jag liten tro till politiker.

Det låter rätt politiskt för att komma från en opolitisk person. Finns det någon politiker du tycker om?

– Jag tycker om karaktärer. Gudrun Schyman är underhållande och tydlig. Jag såg en intervju med Mona Sahlin, då hade de hängt upp flaggor bakom henne där det står Rosengård United, det blir så jävla politiskt korrekt. Jag gillar politiker som Olof Palme som sa saker rakt upp och ner och stod för de saker han sa. Jag vill ha en stark ledare att klamra mig fast vid, inte någon kappvändare.

Du låter nästan lite uppgiven.

– Nej, absolut inte. Jag förbryllas bara över hur världen fungerar. Jag är av den tron att politiken avgörs mer hos de stora företagen än hos nationerna. Vi har hamnat i ett läge där BP kan släppa ut olja i hela jävla Mexikanska golfen, och ett halvår senare börjar de pumpa upp olja igen. De borde ju bli nedstängda, men man kan inte stänga ner ett sånt företag. De är som okontrollerbara monster som bara tuggar på. Det går inte att sätta dit dem. Jag tycker att det känns ganska… Äh, jag väljer att stå utanför och betrakta istället för att engagera mig. Ja, jag kanske är lite uppgiven. Det är svårt att inte bli det.

Känner du att du måste leva upp till myten om dig själv som tillbakalutad söderkis och rockstjärna?

– I början gjorde jag det kanske. Men man lär sig ganska snabbt att om man försöker göra det så slutar man som en alkoholiserad trasdocka. Man hamnar vilse och tappar fokus. Jag ska hålla på med musik. Att imponera på tjejer lockade väl när man var yngre, men det där trubbas av ganska fort. Klart att man betett sig töntigt och gjort bort sig, framför allt när man var yngre och trodde att man var någon jävla stjärna. Nu sitter jag ju här med diskbråck precis som vem som helst, det är ju inte så jävla rock’n’roll.