Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Intervju24: Cimon Lundberg

1 av 6

HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

2 av 6

HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX

3 av 6

Patrik Österberg / All over press

4 av 6

Eero Hannukainen / All over press

5 av 6

Charlotte Brunzell / All Over Press

6 av 6

Eero Hannukainen / All over press

Nöje | 19/12/2010 02:23

INTERVJU. Nyheter24 har träffat Cimon Lundberg.

För ett år sedan landade en brunbränd Cimon Lundberg i ett vitt och vinterkallt Sverige. Bakom sig hade han två minst sagt väldokumenterade semestermånader i Mexiko som deltagare i Paradise Hotel. Han åkte hem till sin lägenhet på Södermalm och höll utkik efter sitt eget ansikte i trailern som började visas i TV6.

Några dagar efter hemkomsten gick han på dejt med en tjej han haft kontakt med innan resan. De andra restaurangbesökarna började fotografera dem. Till sist fick hans dejt nog, reste sig och gick. Själv sprang han ut från restaurangen. Det var en vecka innan det första avsnittet av Paradise Hotel sändes.

– Jag blev otroligt förvånad när det väl drog igång. Det gick inte att gå på gatan. Jag undrade vad fan jag gett mig in i. Samtidigt kunde jag inte förstå hur folk inte kunde ta det för vad det var, ett tv-program?

Jag släppte inget album eller belönad storfilm på bio, förklarar han ett år senare på Café String.

Månaderna som följde levde han i en drömvärld.

I dag har han lyckats vinna tillbaka sin stora kärlek, stureplansbloggerskan och moderedaktören Michaela Forni, varit delaktig i ännu en Paradise Hotel-produktion som programledare, och insett att han behöver rutiner.

Är alla i Paradise Hotel så pumpade som de ser ut att vara, eller är det något speciellt med kamerorna?

– Det är kamerorna, jag fick en chock när jag såg mig själv på teve. Folk här hemma fick en bild av mig genom programmet som solbränd och muskulös. Sen kunde jag inte leva upp till det i verkligheten när jag kom hem. Jag vet inte hur många personer som kommit fram på stan och sagt ”Men shit, du är ju ful i verkligheten”, eller ”Oj, vad du är smal och kort”.

När slutade du springa omkring och tro att du var en rockstjärna?

– Det var länge sen! På något sätt visste jag ju från början att det här inte är på riktigt. Jag skäms för att jag hamnade i den där bubblan, det var otroligt mycket yta och ingen värme. Idag kan jag blicka tillbaka och skratta åt den tiden.

Hur illa var det när det var som värst?

– Jag tappade alla rutiner och blev otroligt uttråkad och deppig.

Du skrev att du brukade spotta i stammisarnas glas när du jobbade på restaurangen i Solvalla, det lät väldigt Per Hagmanskt?

– Det jag skrev i bloggen då handlade mer om att demonstrera min dåvarande bitterhet. Det är självklart ingenting som hänt i det verkliga livet. Men visst var det kul läsning? Ibland får man ljuga lite som bloggare.

Har jobbet på Solvalla hjälpt dig att hantera såna personer?

– Jobbiga kunder på Solvalla, eller jobbiga ungar då jag stod som matkärring i en gymnasieskola? Mina tidigare erfarenheter och yrken hjälper mig att hantera människor och livet varje dag. Jag vet att ingenting kommer serverat på ett silverfat, och kan ha distans till "cirkuslivet" jag lever utåt.

Du är väldigt självutlämnande i din blogg, talar ofta om känslor och ångest. Varför?

– Jag kan tycka att det fattas i Sverige. En vanlig man, som pratar om det vanliga livet, och vanliga känslor och tankar man stöter på förr eller senare i livet. Det är den enorma responsen från killar och tjejer i alla åldrar som får mig att fortsätta. Mig rör det inte speciellt mycket att berätta hur jag råkade komma för tidigt under sex, eller att jag grät en tisdagskväll för mig själv eller hur jag ibland mår vidigt. Jag visar känslor, och blir uppskattad. Det får andra att våga mer. Att se det, är otroligt!.

Är du trygg i dig själv?

– Absolut. Annars hade jag förmodligen aldrig klarat av att vara så pass självutlämnande. Andra känner förmodligen av den tryggheten och vill hitta den själv, och ibland just genom att ta samma väg som jag. Att vara ärlig mot sig själv.

Tillbaka i paradiset

Du åkte tillbaka till Paradise Hotel, som programledare, varför gjorde du det?

– Jag var nydumpad och olycklig. Calle Schulman ringde mig när jag låg hemma hos min mamma i fosterställning och grät. Han sa: ”Cimon nu rycker du upp dig och följer med till Colombia, ligger i solen, dricker drinkar och gör en talkshow med mig, Alex (Schulman) och Björn (af Kleen). Dom tog mig på bar gärning. Tidigare har jag aldrig velat bli förknippad med programmet igen! Men det gav mig otroligt mycket att få ta del, och jobba med en tv-produktion.

Men det blev väl inte lika skönt som du tänkt dig, eller?

– Nej, verkligen inte. Vistelsen i Colombia var det värsta jag varit med om. Både min dator och mobil gick sönder, jag spydde och sket, åt och grät. Blev av med min plånbok och mitt pass. Jag gick fram och tillbaka på stranden och tänkte på Michaela, och däremellan gjorde jag teve. Väldigt, konstigt.

Planerade du någon sorts storvulen romantisk återkomst?

– Varje dag skrev jag långa, långa mejl till Michaela som jag aldrig skickade. Tatuerade mig, rakade av mig håret, var solbränd och snygg. Fantiserade om hur jag skulle gå på gatan och träffa henne och lite halvdrygt säga: ”Jaha, är du här, jag är lite busy, men vi ses”. Men det slutade så klart med att jag kom hem, fortsatte skita och spy tack vare alla parasiter från Colombia, släpade mig ut på Stureplan bara för att få träffa henne och snubblade fram till henne aspackad och gjorde bort mig.

Hur blev ni ihop från början?

– Innan jag var med i Paradise Hotel så raggade jag alltid på henne på krogen. Sprang fram till henne i något mer "salongs-berusat" tillstånd (haha). Och sen, nästa gång jag såg henne, sprang jag fram lika förfriskad för att be om ursäkt. Hon bara sjasade bort mig, gång på gång. Första gången vi sågs på riktigt var efter Paradise Hotel, jag skrev på min blogg att jag drömt om henne. Sen gjorde vi det till en kul grej och gick på dejt. Det var en bloggrej, men det slutade med att vi dagen efter dejten gick på bio, och dagen efter det lämnade jag knappt hennes lägenhet. Det sa klick väldigt fort. Michaela är mitt första förhållande. Jag har alltid sagt till mig själv att jag är en singelkille, förvisso är jag fortfarande väldigt mycket en singelkille, trots att jag är i ett förhållande. Jag trivs med att vara själv, ligga hemma och lukta fylla och pilla mig i naveln. Men jag älskar att tillhöra någon och att någon tillhör mig.

Varför tog det slut innan du åkte till Colombia?

– Det blev för mycket. Det skvallrades om att jag var otrogen, att jag misshandlat och drogat henne, att jag gjort hennes kompis på smällen. Det blev för mycket, och vårt förhållande infekterades av det. Men nu har vi insett att vi vill vara med varandra. Att det är vi mot världen.

Tjuvkopplade bilar

Du skrev som ett svar på en läsarfråga: "Jag var rebellernas djävligaste ledare och var mörk i sinnet, vandaliserade bilar och stal för tusentals kronor, blev mobbad, mobbade första bästa jag kunde ge igen på. Förjävlig helt enkelt". Vad handlade det om?

– Jag var en extremt strulig tonåring. Under ett år hann jag vara punkare, hiphopare, street och plötsligt bar jag slips och rock till plugget. Splittrad som vilken tonåring som helst, och levde verkligen upp till det!

Menar du att du kan tjuvkoppla en bil?

– Haha, nej så långt gick det aldrig. Men jag hade minst lika stökiga tonårsvänner som visste hur det gick till. Vid ett tillfälle befann vi oss vid en skrottipp och hittade en gammal kärra som några lyckades få igång. Då var det liv i luckan! Men jag tillhörde egentligen aldrig den typen människor. Jag hade för mycket tankar och känslor i kroppen för mitt eget bästa som ung, blev frustrerad och tog ut en massa ilska på typiska rackartyg!

Det är svårt att tro att du bara är 20. Har du alltid varit lite före?

– Ja, det tror jag. Redan som liten började jag ha djupa diskussioner med min mamma angående döden och kärleken. I den åldern ska man väl  egentligen fråga efter godis eller en ny leksak. Men det har bara gjort mig gott, att få utvecklas tidigt och kunna ta beslut och resonera. Ibland önskar jag dock att jag använde mig mer av det. Jag är fortfarande bara 20 och klantar till det som ingen annan!