Farzad Nouri: Söker rätt grepp

Jag sätter mig ner för att skriva min första krönika, kolumn, eller vad det kallas. Den första är viktig. Den ger ett första intryck. Vilket första intryck vill jag ge? Vilken skrivstil ska jag välja? Inte för att jag behärskar många ”stilar”, direkt, men jag känner ändå att jag är hyfsad på att anpassa mig. Oj, redan nu har jag kanske gett ett för kaxigt första intryck. Inte bra.

Vi börjar om. Vad ska jag skriva om, vilken bild vill jag ge? Vill jag ge en seriös bild av mig själv, vill jag skriva om rasism, förorten där jag är uppvuxen, kvinnoförtryck och genus, eller ska jag skriva mer lättsamt. Kanske skriva roliga anekdoter. Skriva något som går under epitetet ”rolig läsning”. Ni sitter ju trots allt på tunnelbanan och slösurfar nätet på mobilen eller på jobbet och behöver en paus. Ni har läst DN, ni kanske känner för något mer lättsmält. Hur ska jag tillfredsställa?

Ska jag göra en Alexandra Pascalidou och berätta om min granne (alltid en granne!) som nyligen blivit utvisad från landet. Tillbaka till Iran med honom. Tillbaka dit där han inte får vara sig själv, nämligen gay.

Det är rättvist att kalla det för hybris, för att inte använda underord, men jag kanske ska göra ett försök att skriva som Alex Schulman, som har en av Sveriges vassaste pennor, och berätta om en generande händelse som inträffade när jag för första gången stötte på Made in Sweden-artisten Janet Leon. Hon berättade att hon läste min blogg. Så jag tog en bild på henne som jag sen tänkte lägga upp på bloggen. Tänkte att det kunde vara ”kul för henne” att få ”synas” på min blogg som hon gillar. Herre! Gud! Så generande. Inte visste jag att jag där och då framstod som en fullständig idiot eftersom jag inte alls visste att hon var en stor och duktig artist med ett eget TV-program (som på den tiden gick på TV4) och som åkte på turné land och rike runt.

Vill. Du. Synas. På. Min. Lilla. Blogg.

Idiot!

Aja, jag kanske ska göra en Marcus Birro och ur ett underläge-perspektiv beskriva min kärlek till mitt favoritlag, Nerazzurri. Mitt kära Pazza Inter. Kanske berätta om min upplevelsen på Guiseppe Meazza då vi slogs mot djävulens bulvaner, helvetets klamydiaråttor – Rossoneri – de rödsvarta Milan.

Eller varför inte göra en Ronnie Sandahl och berätta om min vän från högstadiet. Jag träffade honom häromdagen på tunnelbanan. Regnet slog mot rutan. Dropparna tävlade om vilken droppe som hann ner först. Dropparna blev tyngre och snabbare för varje ny droppe den plockade upp på vägen. Likheten mellan dropparna och oss människor vare slående. iPoden var på högsta volym. Inte längre. Anders hade satt sig mittemot mig. Anders och jag hade inte setts sen den dagen vi snodde Jenka från godisaffären ”Gungbrädan” ute i Hässelby. Idag är Anders jurist. Han har samlat fler droppar än jag.

Nä, det där känns inte så intressant.

Jag kanske bara ska vara mig själv och presentera mig enkelt.

Farzad Nouri heter jag. Jag ståuppar, bloggar, twittrar och spelar basket. Det här var min första krönika.

Kul läsning?

Återkommer.