Fredag 18 Jun
Stockholm

Pascal Engman: Det kunde ha varit hon

Pascal Engman.
1 av 4
Pascal Engman. Foto:
2 av 4
3 av 4
4 av 4

KRÖNIKA. Kvinnan jag aldrig fick och aldrig förtjänade att få.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Pascal Engman

Pascal Engman är nöjeschef på Nyheter24.

Läs hans blogg här.

Jag står i en alltför liten bar och dricker alltför mycket whisky. Runt mig trängs människor med fulla glas men tomma, vattniga blickar. Bartendern är en kille i min ålder. Han står med sitt omsorgsfullt nyvaxade bröst och suckar så fort någon har fräckheten att beställa någonting av honom. Helst vill han bara stå där, och göra just ingenting. Hans blick, när han räcker över whiskyn säger: "Du ska vara glad att du får den i handen och inte i ansiktet".

Eftersom mina vänner gått hem är jag ensam. Berusningen gör mig gott anser jag och försöker då och då småprata på det mycket avslappnade sätt man förväntas göra med nyfunna kamrater på en bar. Något jag av erfarenhet vet att jag är katastrofalt dålig på. En äldre man, ett erfaret barlejon, det syns lång väg, förklarar att han avskyr bartendern. Han dunkar sin grova näve i bordet, liksom för att ge eftertryck och tyngd åt sina ord. Jag kan inte annat än nicka instämmande och himla med ögonen. "Se där, isen är bruten", tänker jag.

I samma stund träder en mycket vacker kvinna in i baren. Enkelt klädd, i en kappa och med brunt stramt uppsatt hår. Hennes ansiktsdrag så symmetriska att jag tror att jag blivit vindögd. Hon ser ut att heta något franskt, kanske Cosette, kanske Maribelle.

I det berusade och romantiska tillstånd jag befinner mig i bestämmer jag mig ögonblickligen för att hon är kvinnan i mitt liv. Det är hon eller ingen alls.

Min nyfunne kamrat, som jag glömt bort och snabbt förträngt ur mitt liv, betraktar henne med en blick som man annars bara ser hos mycket hungriga hundar.

– Oj, titta den där, vilken snärta, säger han på sin mycket utpräglade stockholmska som låter som om den härstammade ur 1870-talets Södermalm.

Cosette, som jag bestämmer mig för att hon heter, tränger sig förbi ett högljutt gäng som står vid baren och beställer ett glas vitt vin. Bartendern är plötsligt mycket tjänstvillig och tillmötesgående, den förbannade lismaren. Cosette tar sitt glas, ser sig omkring och sätter sig bredvid ett par vid ett bord för fyra. Det är uppenbart att hon väntar på någon. Hon håller blicken riktad mot dörren medan hon kämpar med att få av sig sin kappa.

"Det är nu eller aldrig", tänker jag och makar mig fram mot henne med mitt glas i handen.

I min iver har jag glömt bort att jag, för att inte se ut som en idiot, måste säga någonting när jag når hennes bord. Därför ser jag givetvis ut som en idiot när jag ställer mig vid hennes bord och tittar på henne och öppnar munnen:

– Öööh, säger jag i ett försök att improvisera fortsättningen. Det misslyckas och jag gör ett nytt försök, med samma läte som resultat.

– Hej? Säger hon.

Och då frågar jag det. I samma stund som den mycket dumma och idiotiska meningen kommer upp i min hjärna och når min tunga så vill jag stympa mig själv. Ändå frågar jag, Gud hjälpe mig:

– Var det dig jag skulle träffa på blinddejt.

Det blev, tro det eller ej, aldrig jag och Cosette. Men uppriktigt sagt så förtjänade jag henne ändå inte.

Kommentera
Kopiera länk
Dela