Quetzala Blanco: Helena Bergström måste sluta grina

Krigslöpsedeln var nattsvart och lade sordin på hela stämningen inne på 7-11 Stureplan där jag varje morgon köper min kaffe. Helena Bergström är rasande. Hon har fått nog. En halv miljon människor har sorgligt nog vallfärdat till biosalongerna landet över, allt för att genomlida (eller njuta av, Svensson är ju sadister hela bunten) diarréfilmen Änglagård - tredje gången gillt. Helenas bankkonto gör förmodligen frivolter as we speak, men Helena själv är helt utom sig.

Anledningen är att varken hon eller hennes make Colin Nutley har nominerats till en guldbagge. Helena känner sig mobbad.

– Jag är fly förbannad och jag står upp för det här nu, säger Helena Bergström till Aftonbladet.

Helena Bergström kan väl på allvar inte gå runt och tro att hennes franchisefilmer är viktiga? Eller fan, franchise var fel ord.

Helena Bergström och Colin Nutley är filmvärldens motsvarighet till en cateringfirma som har levererat samma äckliga kycklingspett och ljumna rostbiffsbuffé de senaste tjugo åren. Opersonligt och ofarligt tantsnusk till er tjänst – 24/7. Och nu vill Helena belönas för det?

Herregud, precis när man trodde att det här året inte kunde börja sämre med typ Hannah Arnhögs utvik, Nemo Hedéns dom och det faktum att Basshunter är Sveriges enda politiska fånge – ja då händer detta.

Helena Bergström måste sluta gråta och tycka så jävla synd om sig själv. Det räcker att se henne böla i film efter film, den ena värre än den andra. Helena borde bara glädjas åt att en stor del av det svenska folket är så lättlurade att de sväljer hennes skit, och sen kan väl Helena gå och läsa nåt manus eller vad det nu är hon sysslar med om dagarna.