Pascal Engman: "Du har ett lik därinne"

Jag befinner mig på Berns och housemusiken dunkar taktfast runt mig.

Håller i en liten öl som jag fått av den typen av bartender som ser på sina manliga gäster med avsmak när de beställer. Som suckar djupt över oförskämdheten i att beställa av honom. Hans blick säger att han lika gärna kunde placerat den där ölen i ansiktet på sin gäst istället för på bardisken. Helst skulle han bara vilja stå där med sitt nyvaxade bröst och göra just ingenting.

Runt mig springer män i rutiga skjortor. Det finns fruktansvärt mycket rutor i olika kulörer och i olika storlekar runt mig att jag snart är lätt illamående. De har en hypnotiserande inverkande de där skjortorna och dess ägare.

Inte blir de bättre av att de flyter runt, med kropparna ryckande i epileptiska spasmer, i ett försök att uttrycka någon sorts dansant talang.

Tar en klunk på min öl och går in i ett annat, lite mindre rum. En man med lustiga glasögon och en löjlig liten mössa på huvudet vaktar rummet som om det vore en katakomb innehållande minst tre faraoners balsamerade kvarlevor. Har svaga minnen, från ett tidigare besök, att just det här rummet är dekorerat med penisar på väggen. Det är det inte längre, kan jag snabbt konstatera.

Penisarna som huserade på väggarna är borta. Blir lite ledsen, känner tomheten komma över mig, den sprider sig över hela rummet som dimma över ett skånskt höstlandskap. Till höger om mig, på några divaner, ligger ett par och kysser varandra intensivt. Bredvid dem ligger ett annat par och sover.

Jag vänder mig om och ska gå, när min blick fastnar på en kvinna som ser ut som ett stående vattenlik. Blek och jävlig i ansiktet, sotig kring ögonen, hållning som en kuvad galärfånge.

Som om själen i dödsögonblicket bestämt sig för att ta med sig även skulderbladen på resan.

Hon stirrar tomt ut över människorna i rummet. Jag letar efter livstecken; en liten ryckning som avslöjar att hon fortfarande andas, att hon inte vandrar i dödsdalen. Finner intet. Överväger att gå fram till henne och varsamt fatta hennes tunna handled och försöka finna hennes puls. Inser att jag faktiskt inte vågar. Istället lämnar jag rummet.

På vägen ut står mannen med sin löjliga lilla mössa och har fullt sjå med att hålla obehöriga borta från det lilla rummet. Han ser viktigare ut än någonsin.

– Det står ett lik därinne, säger jag tonlöst när jag passerar honom.

– Vad sa du? svarar han irriterat.

– Det var inget, säger jag dystert och vandrar hemåt.