Onsdag 12 Maj
Stockholm

Pascal Engman: Schamanism vid matbordet

Pascal Engman.
1 av 3
Pascal Engman. Foto:
2 av 3
3 av 3

KRÖNIKA. Om att ha en mamma som är hippie.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Pascal Engman

Pascal Engman är nöjeschef på Nyheter24.

Läs hans blogg här.

Jag sitter och äter hemma hos min familj. Min mor betraktar mig med bekymrad blick, men hon säger ingenting. Under hela middagen följer hennes ögon minsta rörelse jag företar mig, de är mina två fångvaktare. Hennes blick vittnar om djup oro och otillfredsställelse. Den vill justera någon i mitt beteende, märker jag. Medicinera mig.

När jag ätit klart klagar jag på att jag har ont i magen och plötsligt, utan att yttra ett ord, far hon iväg. Hon kommer tillbaka med bestämda kliv, i handen håller hon vad som förefaller vara en liten buljongtärning. "Ät den här", säger hon tittar uppfordrande på mig.

Hon placerar det lilla paketet framför mig och viker långsamt och omsorgsfullt upp dess papper. Blottar dess innehåll. En brun liten kaka döljs i innanmätet. Scenen påminner starkt om hur en haschförsäljare på eget bevåg demonstrerade sina varor för mig och min vän Kim den minnesvärda dag vi spenderade i Christiania i Köpenhamn för en tid sedan.

Produkten som presenteras likaså.

Medan jag förhäxad stirrar på vad som liknar en klump hashish talar min mamma maniskt, som i trance. Det är växter, fibrer, soliga bergsdalar på avlägsna platser i världen dit avgasen inte når. Grottor där människor ,eftersom de bara äter frön, blir trehundra år gamla. Hon avhandlar buddhistiska teorier. Jag inser snart att orden inte är hennes: de är Depak Chopras. Det är österländsk medicin, schamanism.

Det är så flummigt att till och med Thomas Di Leva skulle skaka på huvudet och avfärda henne som en toka.

"Mamma", börjar jag. Hon tystnar tvärt, vaknar till liv. Återvänder från det där vallmofältet någonstans i Orienten till Sverige.

"Jag tänker inte äta den där saken, gud vet vad det är i den eller var du köpt den. Hälsovårdsinspektionen skulle aldrig godkänna den, och vet du varför mamma? För att det där är tillagat i en kittel över öppen eld, av någon trollpacka med skitiga fingrar."

Hon ser på min som om jag hädat. De där ögonen är inte längre forskande, korrigerande. Nej, nu vill blicken utplåna, förinta. Hon rör på läpparna fast det kommer inga ord, bara gutturala läten.

Hon låter som en stum som försöker tala. Jag förmodar att hon mumlar någon uråldrig besvärjelse som ska tillintetgöra mig. "Men...", börjar hon.

Sedan viker hon ihop det lilla paketet igen, avlägsnar sig och försvinner. Och jag kan andas ut.

Kommentera
Kopiera länk
Dela