Farzad Nouri: Så fyra dagar gammalt

Sätter mig vid datorn för min dagliga dos surfning. Har en otroligt bra rutin för det här. Gjort det sen det moderna internet uppfanns. Vissa sidor har tillkommit, andra har försvunnit.

Jag kan ha ryggen mot datorn men ändå klicka mig fram i rullgardinsmenyn till rätt sidor i rätt ordning.
Det är ordningen som är det viktiga här. Förr var Aftonbladet alltid sida nummer två (efter min egen blogg). Där fick jag mina nyheter om fotbollsvärvningar och vardagsbrus.

Men numera har Twitter gått förbi både nummer ett och två.

För ett par veckor sedan: Jag hade inte läst twitter på ett par dagar, men det känns som flera månader.
Scrollade långt ner på min timeline och försökte läsa ikapp. Såg att det varit ”storm” kring någon usel (och fördomsfull) krönika Marcus Birro skrivit. Scrollade vidare upp, några timmar senare; inte en rad om det hela. Ämnet var dött.

Jag fascineras över twitter och hur nyheter snabbt avhandlas.
Boom! En nyhet eller en länkning till något klipp eller en artikel läggs upp. Åsikterna börjar hagla, de ”retweetas”, sen skojas det om artikeln, sen kommer korta svar, svaren retweetas, folk like:ar på Facebook, det debatteras kring ämnet i 140 korta finurliga tecken. Det retweetas ett varv till. Sen är det över. Inte ett ord till.

Allt detta sker under ett par timmar.

Det är som att alla twittrare sitter beredda. De sätter ihop händerna med fingrarna mellan varandra och sen sträcker de ut och knäcker fingrarna som datanörden innan han ska programmera och så säger det ”kom igen internet, nu kör vi”.
 

En nyhet är aktuell och intressant i en kort stund, sen är den urvattnad. Kommer man med någon åsikt eller iakttagelse några timmar efter så får man direkt höra att man är ”sist på bollen”. Alltid någon lustigkurre som ska skoja ”har du hört om det här som kallas hjulet också” eller ”Farzad, det här med DVD ska vara en ny bra grej, kolla upp det också när du ändå håller på”.

Läser vidare. Ser att någon påpekar att Debatt på SVT börjar snart. Twitterdrevet förbereder sig. Det ”hashtagas”. Det är ett första tecken på att jag kommer få läsa en hel del om #SVTDebatt nu när jag ska scrolla upp.

”Ja, där ser man, folk har rasat mot någon tjomme som var med i Debatt”. Han fick sina ”femton tweets av fame”.
Tillbaka till det vanliga twittrandet. Nu är det reklam för komikers olika gig och hat mot SJ och mot vintern. Vardags-twittrande. Och så håller det på. Scrollar vidare upp i hopp om att läsa nästa heta ämne medan jag varit borta.
Det slår mig hur mycket som hänt medan jag varit borta. Känns som att jag suttit i Guantanamofängelset och varit isolerad. Jag har inte varit en del av samhället. Jag har inte tyckt till och jag har inte hängt med. Jag har missat alla finurliga små skämt jag kunde producerat och twittrat om i hopp om att de ska bli retweetade och like:ade.

Allt går fort, väldigt fort.

Scrollar vidare upp och ser att Marcus Birro var utsatt för en sketch med dold kamera för TV3. Hans krönika och hans fördomar var alltså baserade på en uppgjord scen. Återigen, DREVET - raseri, hånskratt, ironiseringar och idiotförklaringar.

Går sen in på Aftonbladet och ser att de där skrivit en artikel om det alla redan skrivit om på Twitter. Nyheterna kommer omvänt. Själva folkets - twitterfolkets - åsikt blir en nyhet.

Går sedan in för att blogga om det, bara några timmar efter, men känner att det är väldigt inaktuellt. Det blir bara nostalgi. Det är SÅ fyra timmar sedan. Är borta en hel dag, in på Twitter. Magnus Hedman ska vara med i Efter tio med Malou. Let the tweeting begin. Den här gången är jag med, i ett par timmar.
När ni läser det här är ämnet ett par dagar gammalt.

Och hela krönikan är SÅ fyra dagar sedan.