Intervju24: Andreas Weise

Andreas Weise har ett munläder av rang, förklarar en gemensam bekant. Trots att jag värjer för den något ålderdomliga formuleringen inser jag snabbt att det är precis vad han har. Välformulerad, artig och korrekt, men ändå kvick, humoristisk och charmig. Att sätta fingret på vem som egentligen döljer sig bakom den propra och välpolerade fasaden är omöjligt.

Flera gånger tittar jag på honom medan han pratar och ställer frågan: "Andreas, sitter du inte och bara snackar för att du vet vad som låter bra?".

Du har kallat dig själv en känslig konstnärstyp, kan du utveckla det?

– Folk trodde, när jag var i början av min karriär, att jag var en ytlig mupp från Lidingö med ett känt efternamn som var med i Idol mest på skämt. Många insåg nog efter ett tag att jag är en artist och musiker och dessutom en känslomänniska. Det kom inte riktigt fram i början, då var det fokus på många andra saker.

Du genomförde några beryktade lunchkonserter i Gångsätra gymnasium på Lidingö, varför då?

– Musiken var min enda räddning i skolan. Jag var för omogen, klarade inte av att plugga. Så nästan varje onsdag hade jag lunchkonsert för 500-600 personer, och det var det enda i skolan jag brydde mig om. Resten av tiden satt jag i cafeterian och spelade gitarr.

Var du nervös under castingen till Idol?

– Ja, jag hade en klump i magen. Jag väntade från åtta på morgonen till sex på kvällen. Fem minuter innan jag skulle stå inför juryn så fick jag reda på att jag inte kunde välja låten jag repat in, så jag bara körde på. Jag tror att folk uppfattade mig som oseriös eftersom jag verkligen gav allt, jag gick inte bara dit och sjöng utan jag försökte sticka ut. Och det tror jag att jag lyckades med.

Det känns som om du är en jävligt bra skådespelare, som att du skulle säga vad som helst och få det att låta sant och vettigt. Hur vet jag att du inte bara sitter och pratar strunt?

– Jag är väldigt ärlig. I början tänkte jag väldigt mycket på vilken image jag skulle ha. Ska jag vara kaxig? Ska jag vara cool? Men sen kände jag att det inte var jag. Jag är ingen tuff kille, jag är en skojare som gillar att sjunga och uppträda. Det är min roll och sån ska jag vara, men jag ska inte ljuga. Därför har jag varit frispråkig och ärlig från början. Även om jag så klart dolt saker som är privata.

Weise och kvinnorna

En kvinna, uppenbarligen från Skåne frågar om hon får slå sig ner bredvid oss. Hon skiner upp när hon ser att det är Andreas Weise och börjar småprata med honom. Andreas är sympatisk, verkar uppriktigt nyfiken, förhör sig om var i Skåne hon kommer i från, berättar att han själv har släkt där och sedan återgår han till vårt samtal.

Vad är det med dig och kvinnor egentligen? Att tonårstjejer är fascinerade av dig förstår jag, men kvinnan du pratade med verkade rätt uppspelt av att se dig också.

– Jag är väldigt social av mig. Och jag tror att det är den enda anledningen, att jag pratar.

Det finns väl killar som pratar hur mycket som helst men som ändå inte riktigt lyckas?

– Ja, det är sant. När man började med det här med tjejer, när man var 16-17 år, så var det ett krig. Jag har alltid hängt med äldre människor så det har blivit att jag lärt mig hur tjejer i olika åldrar fungerar. Dessutom är jag väldigt intresserad av dem.

Är du singel, det har varit mycket tal om dig och din danspartner i Let's dance, Sigrid Bernson?

– Vi insåg rätt tidigt att vi gillade varandra, men att det inte skulle fungera om vi skulle jobba så tätt ihop. Vi umgicks mycket, och var ute en del privat men insåg att mediebilden av, framför allt henne, skulle bli fel.

Vi har en gemensam vän du och jag. Han beskriver dig som en odödlig legend på Lidingö. Är du det?

– Det där är svårt att svara på, men jag har väl insett att jag är född underhållare, sen hur bra jag är på det är inte upp till mig att bedöma. Jag älskar att få andra människor att reagera. Och det är väl både min styrka och svaghet.

Varför är det en svaghet?

– Jag ville få folk att reagera och då blev det lite som mobbning under skoltiden. Jag var väldigt kaxig, även mot äldre. Jag hade ett behov av att få uppmärksamhet. Jag ville bli sedd på olika sett. Jag gillade inte konceptet att jag var en i mängden. Jag kastade pappersplan, kommenterade andra när de höll föredrag, skrattade åt dem, betedde mig som en idiot helt enkelt. Sen insåg jag att jag kunde få utlopp för alla mina känslor i min musik och mitt skrivande.

Har du något exempel på saker du gjorde?

– En gång, när jag var 13-14, så hittade jag en gul jacka från Vägverket. Jag satte på mig den och åkte till en väg på Lidingö, ställde mig vid vägkanten och vinkade in en fullsatt buss. Klev in i bussen och meddelade att jag skulle kolla bromsarna varpå busschauffören ropade ut i högtalarna att alla passagerare var tvungna att kliva av. Så jag lade mig under bussen och pillade lite. Chauffören som kollade på mig sa "men där sitter ju inte bromsarna". Jag svarade inte utan ställde mig bara upp och sa att allt var lugnt och att de kunde kliva på igen. Så passagerarna gick ombord och sen for de iväg.

Let's dance

En förvirrad norsk turist vecklar ut en karta vid vårt bord, ställer några frågor och Andreas svarar villigt. Jag inser, medan jag ser hur han pekar och dirigerar, att människor dras till Andreas. Det är någonting i hans person som inbjuder till samtal. När norrmannen fått förklarat för sig var Regeringsgatan ligger börjar Andreas hojta till paret vid bordet bredvid. "Stockholmsguiden, det är jag det". Sedan vänder han sig plötsligt till mig, spänner ögonen i mig och säger: "Dåså, vad pratade vi om".

Hur kommer det sig att alla deltagare blir så seriösa i Let's dance efter ett tag?

– Alla som är med är extrema tävlingsmänniskor och vet att den som tränar mest vinner. Alla har stora egon, inklusive jag själv, vilket jag tycker är positivt även om det inte får gå till överdrift. Människor med stora egon vill inte göra dåligt ifrån sig. När jag såg Björn Ranelid, som jag gillar skarpt, bli utskälld av juryn varje fredag var det som att se en 12-årig pojke bli utskälld på skolgården. Han är en för stark karaktär för att ta sån skit. Själv blev jag också tvungen att bita ihop när de sågade mig och bestämde mig för att träna mer för att visa dem. Ändå har jag aldrig känt mig som en vinnare, jag sätter alltid andra personer före mig själv.

Det där är ju väldigt lätt att säga. Nu är vi tillbaka igen, jag har ingen aning om du sitter här och bara säger saker som låter bra?

– Jag är tränad till det här. Jag har vuxit upp i den här miljön sedan jag var liten, jag har sett många tabbar. Jag vet hur jag ska hantera frågor och jag är alltid ärlig. För den dagen jag börjar ljuga kommer det att slå tillbaka, förr eller senare. Dessutom är det väldigt svårt att täcka upp sen. Jag vill framställa mig själv som en bra person eftersom jag vet att jag är en bra person. Sen har jag så klart dåliga sidor. Bland annat att jag inte har något tålamod.

Hur kändes det att du mitt under brinnande Idol-turné var tvungen att byta klädstil på grund av att du kunde uppfattas som för "Stureplan"?

– Det är klart att jag festar mycket kring krogarna på Stureplan, men det gör väl de flesta stockholmare? Jag är verkligen inte bortskämd eller uppfostrad på det sättet. Dagen efter att jag tagit studenten kom min mamma in till mig och frågade: "Hade du kul igår?". "Visst", svarade jag där jag låg bakis som in i helvete. "Vad bra, du har en vecka på dig att skaffa dig ett jobb så du kan betala hemma, annars åker du ut". Fem dagar senare hade jag fixat ett jobb. Mina föräldrar har behandlat mig hårt, hållit mig kort. Det tror jag är bra, jag tror att jag skulle blivit kriminell om de inte gjort så.

Finns det något förutom musik och underhållning du brinner för?

– Djur. Vi människor måste satsa hårt på att bevara djuren, för de dör ut.

Skulle du kunna tänka dig att släppa ut minkar i naturen och sånt som vissa djurvänner och aktivister gör?

– Nej, så mycket djurvän är jag inte. Men jag tycker inte vi kan slakta djur för modets skull. Det är sjukt.

Jag lämnar en solglasögonprydd Andreas Weise och inser att ingen någonsin kan bli uttråkad i hans sällskap. Men att han är en underhållare av rang med ett välsmort munläder, det kan ingen ta i från honom.