Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Pascal Engman: Borstade tänder och svag karaktär

1 av 3

2 av 3

Henrik Montgomery / SCANPIX / Kod 10060

3 av 3

Kerstin Carlsson / SCANPIX

Nöje | 20/03/2011 11:50

KRÖNIKA. Om ilska, oborstade tänder och halvfabrikat.

Jag står i min lägenhet och ser mig runt med galen blick. Förbannad och besviken på den värld och dess gudar jag anser konsekvent förfördelat mig under en veckas tid. Allt har gått emot mig, och nu har fördämningarna släppt. Verbala angrepp mot allt och alla sprutar med våldsam kraft ur min mun.

Jag är trött, förbannad och irriterad. Och har ingenting att rikta min ilska mot. Så jag kastar den bara rakt ut mot en osynlig motståndare; som ett gammalt fyllo i en roman av Charles Bukowski måttar jag rallarsving efter rallarsving mot en osynlig motståndare på en mörk bakgata i femtiotalets Los Angeles.

Min nyblivna flickvän ligger tyst och ser på medan jag vankar av och an i det lilla rum vi kallar hem.

Jag inser att jag måste utgöra en tragikomisk syn. Till sist lyckas jag lugna ner mig och slår mig ner vid köksbordet. Klockan börjar närma sig halv ett på natten och min ilska blossar upp igen när jag inser att jag även denna natt kommer att äta ett halvfabrikat bestående av machete-skuren sås och självdöd mjölkko, sova några timmar och sedan ge mig av till jobbet.

Jag tuggar maten hårt och skoningslöst, sköljer ner den med coca-cola så tömd på kolsyra att drycken mest smakar flytande socker.

När jag fått ner min näringslösa, smaklösa och glädjelösa middag plockar jag undan efter min supé.

– Älskling, i kväll skiter jag i att borsta tänderna, så jävla förbannad är jag.

– Gör du det, svarar min förstående flickvän och tittar roat på mig.

Jag går några varv till för effektens skull, byter om till pyjamas och kryper ner i sängen. Suckar tungt och demonstrativt. En hämnd i det lilla i alla fall, att bryta mot konventionerna till den milda grad att jag fullständigt ger blanka fan i att borsta tänderna. Jag drar trotsigt med tungan över mina tänder där jag ligger och vrider mig.

– Äh, vem försöker jag lura, konstaterar jag dystert och kastar täcket åt sidan.

Går in i badrummet och tar fram tandborsten, smetar tandkräm på den och borstar mina tänder med väl inövade rörelser. Undviker trotsigt att möta min egen blick i spegeln. Jag är en mycket svag karaktär att jag inte ens kan hålla mig i från att borsta tänderna när jag bestämt mig för det.