Desirée Nilsson: Därför bloggar jag

Jag bloggar. Skriver mitt liv på nätet. 70,000 personer läser om mitt vardagsliv, varje dag. Jag trodde aldrig det skulle vara så intressant för andra, men det är det uppenbarligen. Jag exponerar mig för halva Sverige. När jag skriver blottar jag mig, och då menar jag inte bokstavligt talat. Men jag är exposed. Naken och exposed när det gäller mitt liv. Men jag gillar det. Folk väljer att läsa om just mitt liv. Tänk vilken ära.

Men det finns både onda och goda sidor i det hela. Som till exempel när jag ska ringa en vän jag inte pratat med på ett tag och catcha upp om mitt liv. Då får jag oftast svaret "Jo jag vet, jag har redan läst det på din blogg" när jag berättar om vad jag gjort på sistone.

Är det bra? Kanske är det skönt - då slipper jag ringa dem så ofta. Nej. Det är det inte. Jag vill berätta saker med inlevelse, jag vill berätta det som om det vore en nyhet. Men jag kan inte. För jag har redan skrivit det på bloggen.

Men det är, trots allt, så jag lever. Min blogg är en livsstil. Min livsstil. Något som jag själv har valt. Något som jag brinner för. Jag berättar om mina åsikter, mina tankar, vad jag gör, vad jag äter för en massa okända människor. Inte bara några okända. Utan halva Sverige. Det är sjukt.

Men, jag lutar mig mot bloggen. Det är som en bästa vän jag berättar allting för. Ibland kan man få dålig kritik av den där bästa vännen. Utan anledning. Att lära sig tackla avundsjuka och elaka kommentarer är något som jag har gjort. Jag har blivit starkare av det. Det finns liksom alltid någon där ute som vill förstöra.

Till en början skrev jag som så många andra en vanlig dagbok på internet, med bilder. Sen växte och växte den, och blev ett beroende. Ett jobb där jag tjänar pengar. Och jag tjänar pengar på något jag älskar. Mitt liv.