Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

E-type: "Jag hade all form av panikångest"

1 av 2

Christian Gustavsson/Kanal 5

2 av 2

Christian Gustavsson/Kanal 5

Nöje | 10/04/2011 21:17

Trots festerna och all framgång under det galna 90-talet så dolde det sig hård press, ett bagage av mobbning och panikångest bakom E-types glada fasad.

För tillfället är Martin ”E-type” Eriksson aktuell med sin medverkan som DJ och sidekick i Filip & Fredriks show NittiLeaks, som har premiär under måndagen, samt sin senaste singel "Back 2 life", som släpps i 15 länder.

– Jag har blivit så gammal att jag känner att jag vill göra ett sista utlandsryck på riktigt. Soundet på den nya musiken är mer modernt och låter mer som det gör i utlandet, säger E-type till Nyheter24.

Hur var det är att jobba med Filip & Fredrik?

– Otroligt roligt, men de är ju fan ta mig galna på riktigt och har absolut inga hämningar. Vad som är fantastiskt är deras kommunikation med sin publik som är på plats. Trots sina ADHD-ryck, och att de inte är direkt barntillåtna, så har de en enormt varm och human sida.

NittiLeaks bygger enbart på händelser under nittiotalet – en tidsperiod som enligt E-type var mer medmänsklig och öppensinnad.

– 90-talet var mycket vänligare och accepterande än vad det är idag. Det var inga knivar i ryggen eller brutalt våld. Idag finns det inte en bloggare, programledare eller ledarskribent som inte får sin månadslön eller bygger sin karriär på att såga människor och vara så taskig som det bara går.

Hur har du drabbats av det här?

– Även jag har väl varit en stor del i vissa kritikers karriärer. Det är lätt att sitta bakom en dator och kasta ur sig elakheter som hela världen sedan kan ta del av och skratta åt. Men det är mobbning.

– Å andra sidan så känner jag att jag tål vad som helst, och att jag har en sköld som ingenting går igenom. Men för att komma dit har jag gått en hård väg.

– Jag har varit långhårig i hela mitt liv, och när jag gjorde lumpen som gruppbefäl på Gotland så var jag utsatt för ordentlig mobbning under 11 månader. Jag vaknade på natten av att de andra försökte klippa av mitt hår, och på prisutdelningarna på fredagarna så fick jag varje vecka gå upp inför 6000 man och få ett hårnät. Varje fredag i 60 veckor. Det blir man rätt stark av.
 

"Tjänade pengar som gräs"

Många av E-types mest populära låtar släpptes under 90-talet, vilket innebar mycket jobb, uppmärksamhet och en hel del fest och firande.

– Jag började spelas på radio, och allt bara lossnade, turnén var fullbokad, jag tjänade pengar som gräs och livet bara funkade. Det var sinnesjukt och jätteroligt. 90-talet var utan tvekan den roligaste eran.

Mådde du bättre på 90-talet än idag?

– Nej, absolut inte. För min del så hände allting för fort. Jag fick all form av panikångest och låg bara och skakade stundvis. Det var för mycket. För mig var det jättespännande och sjukt roligt, men mitt genomslag blev lite för stort. Jag trodde själv att jag skulle släppa en singel och vara lite kändis, men så blev jag E-type med hela svenska folket.

– Varje dag kom brevbäraren med en tomtesäck med personliga brev från människor som ville ha min hjälp eller bad mig göra något. Tillslut gick det inte mer. Jag mådde så dåligt av allt, och kände att jag var tvungen att bygga upp något försvar för att inte själv gå under.
 

"Ett omänskligt tryck"

Kändisskapets baksidor upplevs givetvis även av dagens stjärnor.

– Jag såg när Alexander Rybak började spåra ur, när han kastade fjolen, drack för mycket sprit, skrek och blev galen. Det är precis sådär det går när man är för ung och har en talang inom ett visst område, men blir uppmärksammad för allt annat.

– När man är ute på turné och mår som sämst så ska man vara sin egen psykolog, sin egen läkare, sin egen bästa vän, sin egen förälder och sitt eget barn. Man ställs inför ett helt omänskliga tryck.

Vad är det jobbigaste med uppmärksamheten?

– Att dela med sig till världen av sig själv är påfrestande. Man måste hinna fylla på i samma takt som man tappar och ger av sig själv. Det har man lust att säga till Eric Saade och gänget. Att chilla, ta det lugnt, behålla sina gamla polare och åka ut till landet då och då. Se till att hålla och inte gå sönder.

– Jag breakade när jag var 30 år och det var sista tåget, sista vagnen, sista dörren. Och jag sprang efter och fick tag i handtaget. Jag var ju sjukt glad, och det enda vi gjorde var att festade. Man minns ju inte att man var rätt så hängig bitvis.