Farzad Nouri: "Han har inte gjort mig något"

- 28/04/2011, 09:12 -
Farzad Nouri.

Farzad Nouri.

Nyheter24

KRÖNIKA. Om att vara ensam om att störa sig på andra.

Jag sitter på tåget mot Göteborg, ska dit och jobba. Försöker gå i genom mitt material för kvällen men kommer hela tiden in på andra tankar. Och det är inte bara för att mannen som sitter bakom mig ska kommentera allt! ALLT! ”Den här rostbiffen var högklassig måste jag säga”,  ”Gud vad fort det går, tror vi kommer vara framme i tid”, ”Jag kan förstå varför det är krig när folk beter sig så där”. 

Jag gör mitt yttersta för att ignorera hans nonsens. Istället hamnar jag hela tiden i andra tankar. Tänker på det ironiska i att det lättaste sättet att plocka en enkel poäng är att anklaga någon för att just ”plocka en enkel poäng”. Tänker okontrollerat. Vet inte om det händer er, men det händer mig att min hjärna tänker på de mest onödiga sakerna. Kanske skulle någon psykolog kunna koppla mina tankar till något undermedvetet.


Tänker på min granne som jag försökte snacka skit om min andra granne med. Hur svenskt är inte det, att snacka skit om sina grannar med sin granne. Men min granne ville inte med på det tåget med motiveringen ”han har inte gjort mig något”.


Nej, Hitler har inte gjort mig något heller, inte heller massa mördare och våldtäktsmän heller, det gör inte dessa personer till människor jag inte vill snacka skit om. Vad är det för jävla logik. En idiot är en idiot, även om han inte är det mot dig. Jag kanske överdriver här. Kanske drar jag förhastade slutsatser om min granne. Jag menar, herregud, jämföra med Hitler och samhällets avskum.


Men tänker ändå på det individtänket. Det som inte har hänt mig har inte hänt. Hjärnan tar nu en paus för att lokalisera en lukt. En lukt jag känner igen. Jag ska inte säga att lukten bränner i min näsa, men den är konstant.  Den där lukten är bekant.  Det är lukten av fot. Jag böjer mig fram för att lokalisera vart lukten kommer ifrån. Jag ser direkt att personen två rader framför mig har tagit av sig skorna. Vi är på fritids känns det som, han vill gå runt med strumpor. 
Återigen, det är bara han och hans fötter som existerar, vi andra är statister i hans liv, han tar ingen hänsyn alls.


Hatar när min hjärna jobbar för mycket.
Känner att det är mig det är fel på och inte alla andra. Ingen annan verkar ju störa sig på det här. De andra kanske inte heller försöker koncentrera sig. De sitter avslappnat  och halvsover, pratar telefon, Facebookar eller läser tidningen. Och så börjar jag tänka på det, ”Vad läser hon? Undra vad hon jobbar med?”
Jag kan inte kontrollera min hjärna längre. Den har spårat ur.
 

Jag ger upp, något måste göras. Jag måste få vädra mitt missnöje. Min granne till höger ser skön ut.
Jag tar av mig hörlurarna. Nickar mot honom och himlar mot honom  och rynkar på näsan i en gest som säger ”Åh så jobbigt, och fan vad det luktar, det här blir en lång resa”.


Han ger mig en kall blick och precis när jag tänker inleda en gnällig konversation så kollar han ner i sin tidning med en axelryckning.
Jag ser vad han menar.
”Äh, jag bryr mig inte, han har inte gjort mig något”.
Det svenska är inte att snacka skit om någon, utan det är att undvika att snacka skit om någon som inte gjort en själv något.