Ola Rapace: Måste vara lite aggressivitet och hot

I pjäsen Angels in America som har premiär på Stadsteatern den 7 maj ser vi skådespelaren Ola Rapace ge sig in i rollen som den homosexuelle Prior Walter. Året är 1985 och Prior Walter är AIDS-sjuk och döende i Ronald Reagans karga Amerika.

– Pjäser är alltid roligare att läsa, sen när man väl ska göra dem så upptäcker man ju svagheterna och svårigheterna. Då kände jag att det här spelar sig självt alltihop. Allt var självklart. Nu när man jobbar med det så märker man att det är väldigt mycket skitsnack och väldigt mycket bögjargong som bara borde strykas.

Och det har du fått göra.

– Det är ett snackigt manus på gott och ont. En hel del av fjolljargongen funkar inte riktigt på svenska. Det blir lite för otight, om man skulle ha med deras jargong. Det är bättre att fokusera på spelscenerna.

Du har röd klänning. Klackar. Smink.

– Det är bara i en scen som jag vill muntra upp mig lite. Jag har precis fått reda på att jag har aids och jag har Gloria Swanson-klänning och jag försöker spela upp en scen och försöker spela upp hennes scen i Sunset Boulevard och så ser jag mig själv i spegeln och ser att jag ser ut som skit så jag tar av mig peruken och sen...

Tror du att det blir det som folk kommer prata om?

– Det blir sånt som såna som du kommer prata om, haha. Sen finns det faktiskt dom som är intresserade av teater på ett djupare plan.

Hur har du förberett dig mentalt på att spela döende?

– Hahaha, men det har jag övat på hela mitt liv. Mentalt är de grejerna ganska lätta att gå in i, det är tacksamt att gå in i, det är inget man behöver förbereda sig på. Det är bara att öppna den kranen. Det är viktigare att jobba på ljuset i de här grejerna. Det är viktigare att försöka hitta det som är kul, det som är livlinorna uppåt ur det här dödsångesträsket, säger Ola Rapace.

Varför då?

– Det är ett sätt att hantera den här skräcken. Fuck it. Jag är bög, jag är stark, jag är van vid stress. Det är mer en överlevnadsstrategi. Bitterhet funkar inte på scen. Bitterhet och trivsel bara dör. Det ger ingen energi. Det är skönt att vara bitter överhuvudtaget när man spelar teater, men det funkar inte. Man måste hitta desperation i det. Överlevnadsdriften.

Hur gör du det?

– Jag måste fokusera på det som är...Framförallt en sån här roll som klipper kontakt hela tiden. Ta inte i mig. Jag är skitig. Jag ska dö. Då måste man ju försöka hitta det som är "var nära mig, kom snälla, hjälp mig". Det kanske inte finns repliker till det men då får man leta det i andra uttryck.

Ja, du är bög och du har AIDS och du ska dö. Och du är ganska fjollig. Hur är det...Tar du med dig den här Prior Walter hem eller lämnar du rollen när du går från jobbet. När du stänger dörren till Stadsteatern...

– Menar du om jag har blivit fjollig privat?

Ja, det är precis det jag undrar faktiskt.

– Min dotter säger att jag har börjat gå som en bög. Och hon är jätteprovocerad av det. Men lite kanske, att man öppnar för dom sidorna i sig på något sätt.

Påverkar den här fjolligheten ditt sätt att prestera?

– Ja, jag känner att jag förhåller mig på något sätt...Det är skitsvårt att formulera. Jag har ett sätt som jag inte jag känner igen riktigt. Att förhålla mig till regissör och kollegor i jobbet. Det låter klyshigt, men det är lite mjukare.

Är det bra? 

– Det är bra för mig att vara lite mindre, att driva lite mindre. Men då krävs det också att det finns andra som tar det ansvaret. Vrida på lite. Så att det finns lite hot i... Det måste vara lite aggressivitet och hot i en sån här arbetssituation, annars kommer man inte ut på den där kanten där man måste vara. Och nu känner jag att jag inte vill gå till kanten utan att någon måste putta mig den här gången. Annars brukar jag ha den rollen. "Kom igen vi ska till kanten nu". Men det skiter jag i den här gången.