Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Filippa Berg: Monumental bakfylla

1 av 1

Emelie Lager

Nöje | 23/05/2011 08:13

KRÖNIKA. Hur långt är steget från White Room till en parkbänk?

Söndag morgon. Jag vaknar alldeles för tidigt. Solen som skiner in genom fönstret känns som ett hån. Sträcker mig efter vattnet som jag rutinerat nog ställt vid min sängkant. Dricker upp allt i ett andetag. Fortfarande samma öken i munnen. Vill ha läsk, trots att jag aldrig dricker det annars.

Den sprängande huvudvärken. Ögonen svider. Just det, har glömt att ta ut linserna igen. Illamåendet börjar göra sig påmint. Kollar ner på golvet. Har i alla fall inte spytt i natt.

Den fysiska smärtan är dock inget jämfört med den psykiska. En våg av ångest sköljer över mig.

Vad fan hände igår? Försöker minnas. Ångrar genast detta tilltag. Vill inte veta.

Jag vrider mig i sängen av inre plågor. Det ilar i min kropp.

Sätter mig mödosamt upp i sängen. Funderar. På vilket sätt skiljer jag mig från en alkoholist? Egentligen? Visst, jag kanske inte sitter hemma ensam och super vid köksbordet en tisdagskväll, men likväl bland folk jag knappt känner inne på White Room en onsdagsnatt. Vad är egentligen skillnaden?

Det är jobbiga tankar om en själv.

Jag funderar över alkohol överhuvudtaget. Denna underbart vidriga dryck. Denna drog vi använder så skamlöst och lagligt, i princip i alla sociala sammanhang.

Den förstör ens kropp och omdöme. Ofta även relationer och ibland till och med hela liv.

Ångesten ökar.

Vad fan gör vi med våra liv? Vad är det vi tillåter hända? Kommer vi inse vidden av detta innan det är för sent? Steget från detta till att sitta på parkbänken i Vasaparken är kanske inte så jävla stort?

Sista tanken blir lite för mycket för mig. Känner att min andning börjar närma sig hyperventilation. Går ut i köket. Det enda jag kan tänka mig att dricka är mjölk. Sjunker ner vid köksbordet.

Här ska det aldrig supas ensam någon tisdagskväll, lovar jag mig själv dyrt och heligt.

Klappar min lilla katt som för mig just då utgör symbolen för allt rent, fint och äkta i världen. Bjuder henne på lite mjölk. Hennes gula ögon ger mig en genomträngande blick. Som om hon kan se rakt igenom mig. Jag skäms.

Känner att jag vill glömma allt vad alkohol, fest, stilettklackar, gästlistor och nattklubbar heter. Glömma all synd.

Uttalar orden jag sagt alldeles för många gånger redan.

- Jag ska aldrig mer dricka. Förrän på onsdag.