Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Quetzala: Dylan bättre än bältad på psyket

1 av 6

2 av 6

Dan Hansson/SCANPIX

3 av 6

Jurek Holzer/SCANPIX

4 av 6

AP/Photo Jan Collsioo/ SCANPIX

5 av 6

AP Photo/Duluth News-Tribune, Bob King

6 av 6

Olle Lindeborg / SCANPIX /

Nöje | 24/05/2011 07:24

Nyheter24:s nöjesredaktör Quetzala Blanco om sin kärlek till Bob Dylan.

Between the idea

And the reality

Between the motion

And the act

Falls the shadow

Jag läste det där T.S Eliot-citatet i ett nothäfte med Bob Dylans låtar för ett par år sedan. Det kan ju verka konstigt att jag läser såna nothäften. Men ända sedan min pappa drillade mig och min betydligt mer musikaliska syster med notställ, munspel, munspelsställ, stålsträngad gitarr och texterna och ackorden till All along the watchtower, Just like a woman och I want you i timmar så sitter det där i.

– Pappa, jag orkar inte spela mer, mina fingertoppar blöder ju.

– Det är blues, chinita. En gång till.

Låtarna betydde ingenting för mig då. Det var en god uppfostran men det var inte förrän jag hörde It’s alright ma, I’m only bleeding som jag började förstå. Eller ana, snarare. Förstå gör man ju aldrig riktigt.

It’s life and life only.

Min pappas besvikelse när han läste Bob Dylans självbiografi var för övrigt oerhörd.

”Den var som jävla Bill Clintons bok. En tråkig gringojude med mundiarré som berättar att han krascha med sin motorcykel”.

Bob Dylan har aldrig varit en spännande person. Undantaget från när någon idiot kritiserade honom och hans enda svar var ”Who said that?” eller när nån producentmupp sa ”vi måste sänka här” och han sa ”höj”.

Men Bob Dylans fingertoppskänsla för att skildra den hopplösa kärleken där det alltid är fel tid och fel plats och de idiotiska svekfulla kvinnorna och de idiotiska männen…Fingertoppskänslan är inte bara blödande, den är knivskarp och vidöppen.

Från att jag, som aldrig annars dansar – dansade i endast trosor på bordet hos en jag älskade till Sad eyed lady of the lowlands. Han satt och drog några linor och tittade på mig och låten bara pågick och pågick och jag peakade i min ångestälsk till någon jag aldrig kunde få.

Så många nätter jag legat med Brownsville Girl på repeat och hur vissa rader som man inte förstår varför egentligen, bara etsar sig fast.

Och just nu när jag går genom den svåraste tiden i hela mitt liv är One of must know (sooner or later) bättre än all KBT-terapi i världen.

Bättre än bältad på St Görans psykakut. Bättre än ångestdämpande. Bättre än ett ord på vägen. Bättre än en omtanke. Bättre än allt rödvin på marknaden. Bättre än att återse den du älskar eller saknar så du går sönder.

I didn’t mean to treat you so bad

You shouldn’t take it so personal

I didn’t mean to make you so sad

You just happened to be there, that’s all

When I saw you say “goodbye” to your friend and smile

I thought that it was well understood

That you’d be comin’ back in a little while

I didn’t know that you were sayin’ “goodbye” for good

För övrigt så sms:ade min pappa mig igår. ”Senaste numret av Uncut – stor om Dylan som blir 70 i maj. han e som du tvilling astro. Klart att det gör ont att lämna goda vänner men try to see the positiv in it. Then no hate. Only love.”

VIDEO: Bob Dylan – Series of dreams