Pascal Engman: Det mest svenska som finns

Stockholm marathon är det mest pursvenska jag vet, trots att en svensk inte vunnit denna folkhemska tjurrusning sedan 2001 och att varenda stad värd namnet har sitt eget marathon. Alla ska med på de ringlande 4,2 milen genom Stockholm. Vägen kantas av anhöriga och nyfikna som ropar och hejar på under stort och kamratligt ståhej. Ett grabbgäng har slagit sig ner på en busshållplats och när deras andfådde vän passerar höjer de sina medhavda ölburkar och ger honom sitt stöd: ”Kom igen nu Matte!”, ”Jag bjuder på en kall när du är i mål”, ”Vi har suttit och väntat i timmar på dig”. ”Sluta spring och slå dig ner och ta en öl istället”. En kvinna bryter sig ur klungan för att hälsa på sin man och sina två barn, blir omkramad och kastar sig sedan iväg igen.

När en kenyan i rasande fart flyger förbi en voluminös dam som en oljad blixt stiger jublet bland åskådarna. En funktionär i neongul väst på cykel har fullt sjå med att hålla takten bakom honom. Vilken fart, vilken atlet!

Det är essensen i denna tillställning, denna delikata curry av världselit och vardagsmotionärer som samsas på samma gator, och bärs fram av samma publik.

På Odenplan har man ställt upp en scen, ett latinoband spelar salsamusik och ett par dansar i otakt framför dem till publikens stora förtjusning. En äldre gubbe med kryckor står och betraktar spektaklet samtidigt som dagens svettigaste löpare passerar. Illröd i ansiktet, med sin gråa t-shirt genomvåt av svett men med en blick som vittnar om både bestämdhet och kämparglöd pressar han sig vidare. Publiken uppfattar hans kamp och börjar klappa händerna. Han ökar takten något och någon i publiken ropar: ”Du orkar!”. Den tröttkörde vinkar tillbaka och möts av en stor och hjärtlig applåd.    

Eftersläntrarna återstår. Några går, andra joggar långsamt, långsamt Odengatan ner. De flesta av åskådarna som tidigare under dagen kantat gatorna har börjat bege sig hemåt. Bland de absolut sista kommer 67-årige Ragnar. Jag vet att han heter så eftersom jag står bredvid hans fru Ulla som väntat på honom. Ragnar håller maklig takt, de seniga armarna och smala benen flyger väl inte fram över asfalten, men framåt går det. Han vinkar åt Ulla men slår inte av på takten. ”Åh, jag är så orolig för hans hjärta. Men han är ju så envis”, ojar sig Ulla när Ragnar passerat och befinner sig utom synhåll.

Det är fantastiskt, detta Stockholm Marathon. Och så väldans svenskt på något märkligt underligt sätt.