Söndagsintervjun: Marcus Birro

Egentligen hade jag tänkt att vi skulle ta intervjun på Stockholms centralstation, jag har för mig att du gillar tågstationer.

– Det är någon poetisk klichébild kanske?

Men är det inte något väldigt birroskt i att gilla tågstationer ändå. Du gör väl det?

– Både och. Jag har inget körkort, därför åker jag mycket tåg. Under mina mer utlevande poetiska år bodde jag vid centralstationen i Göteborg. Då satt jag ofta där och drack öl och var en kliché av en poet kan man säga.

Hur mycket poet var du egentligen?

– Jag har nog alltid varit en poet. Men när man var yngre fanns det något lockande i själva rollen som poet, utanförskapsrollen. Man har pojkdrömmen att vara rockstjärna, sen var man för dålig för att bli rockstjärna - men hyfsad på att skriva. Då kunde man i alla fall gå runt i skinnbrallor och skriva dikter. Du vet, låtsas att man var poet, det blev ett sätt att vara.

Vilken är skillnaden mellan en missförstådd och en förstådd poet?

– Bra fråga. Det finns väldigt förstådda och älskade poeter i Sverige. Gustaf Fröding, Evert Taube och Ulf Lundell. Blir man förstådd som poet bryter man igenom rätt många mallar snabbt, då kan man bli folklig. Sen finns det snårig och svår poesi, men sådan poesi har jag aldrig ägnat mig åt – varken att skriva eller läsa.

När du spelade pojk-SM i fotboll, 1987 i Stockholm, åkte du ut till Rågsved för att se punkbandet Ebba Gröns tidigare habitat.

– Jag åkte dit och satt på torget, frågade var Ebba Grön hade repat. Rågsved hade man bara läst om, jag hade knappt varit i Stockholm tidigare. Det var fantastiskt att vara där. Jag blev ju terroriserad med Thåström av min brorsa och alla andra när jag växte upp.

Har du träffat Joakim Thåström?

– Ja, några gånger. Bland annat skrev jag boken om Imperiet, på deras begäran. Han är fantastisk. När jag gick på gymnasiet brukade jag skicka dikter till honom. Det var fruktansvärt.

Berättade du det för honom när du träffade honom?

– Nej, det gjorde jag inte. Men jag minns att det handlade om något med ”Jesus i moln”.

 

Marcus Birro - en bad boy?

Önskar du ibland att du inte satsat på musiken?

– Nej, i och med att jag inte var bra på det. Då går det inte att ångra. Däremot kan jag vara avundsjuk på artister som Håkan Hellström och tänka "Fan, det där hade varit coolt". Få fem stjärnor i betyg för allt man gör. Jag tycker att han är helt enastående. Men nej, det är svårt att tänka så. När man inte kan måla så kan man inte måla. Jag är nöjd med det jag gör.

Varför skriver du inte låttexter?

– Det är jag inte tillräckligt bra på. Jag kan inte rimma.

Hur bra var du på fotboll?

– Så där. Jag var inte i startelvan under pojk-SM med GAIS.

Men du fick komma in i alla fall, bet en motspelare i benet och blev utvisad. Hur tänkte du då?

– Det är en Materazzi-grej att göra, det är fantastiskt att bita någon i benet. Nej, men jag tänkte väl inte alls. Han fällde mig, jag kom åt honom och bet honom i benet och domaren såg givetvis allting.

Blir du ofta ifrågasatt för din tro?

– Ja. Jag läste någonstans att Tommy Körberg sa någon gång: ”Man vill ju inte bli som Marcus Birro den dag man blir nykter”. Jag har aldrig träffat Tommy Körberg, och vet inte om han tycker att jag är så vidrig nu, i förhållande till hur jag var innan. Jag var betydligt värre då. Att vara öppen med svaghet generar mycket förakt. Framförallt i mediesverige, på bloggar och sånt där.

Hur träffades du och din fru Jonna?

– Det var i september 2003, jag var på turné med riksteatern, en kombinerad poesi och stand up-turné. Jag träffade henne första kvällen, det var i Norrköping, hon hade kille och var förlovad men jag förälskade mig i henne vid första anblicken.

Vad gjorde du för att ragga upp henne?

– Jag gav henne mina böcker…

Haha, fantastiskt. Och då var det klart eller?

– Nej nej, för fan. Men jag kom dit, vi tittade på varandra. Problemet var att det var första kvällen, vi var inbokade på 53 orter sen. Jag var nyss fyllda trettio, hade tänkt att köra mina sista ”glida in med solglasögon i hotellfoajéer fast det regnade” och allt det där…

Hur var det där kringflackande rockstjärnelivet?

– Man drack mycket och hade solglasögon, uppträdde inför publik, hade merchendise i form av t-shirtar med sitt namn på som man sålde.

Och det funkade uppenbarligen. Vad tyckte Jonna om dig när ni träffades?

– Hon tyckte väl att jag var en spännande kille som skrev böcker, hade nära till sitt känsloliv och gillade att tala om känslor.

När jag läser Veckorevyn får jag intrycket att kvinnor vill ha ”badboys”, inte killar som har nära till sina känsloliv?

– Men jag var nog en blandning. Poet, det var utsålt, kom där med mina böcker och drack cider.

Hur mycket poserande var det?

– En del var nog poserande, men inte så jävla mycket ändå. När man är ung poserar man möjligen, men det är också på riktigt. Att gå fram till en emo-tjej i 15-års åldern och säga: ”det där är inte på riktigt, det du lever”, tycker jag är ett jävligt otrevligt sätt att se på unga människor. Livet är ju aldrig så mycket på riktigt som när man är 18. Sen kan man i efterhand tycka att man var en kliché, men då var det på riktigt.

Det var fint sagt. Jag frågade innan vilken skillnaden var mellan en förstådd och missförstådd poet, men finns det några lyckliga poeter?

– Det tror jag nog. Själv har jag i alla fall mina stunder nu för tiden. Sen är man väl stöpt så att man, i skrivandet åtminstone, kan uttrycka olika former av sorg. I mitt privatliv är jag stundtals väldigt lycklig och tacksam över vad jag har, vad jag åstadkommit och arbetat mig till. Men jag kanske är en dålig poet numera, fast jag tycker jag är bättre nu än när jag drack.

 

Birro och ilskan

Du har själv sagt att du har en förmåga att bli väldigt arg då du blir påhoppad. Varför blir du så upprörd?

– Jag blir inte arg på alla grejer, och inte lika arg för allt. Däremot, är det folk som medvetet sätter i system att missförstå, förlöjliga och håna det jag gör kan det bli lite tröttsamt. Men det beror på vilket läge jag själv är i också. Man kanske inte borde bli upprörd. Nu blir jag mindre upprörd än förr, men jag frågar mig själv om det är en bra grej, eller om jag borde vara mer som jag var då, när jag blev ledsen och arg när folk skrev att man var en jävla spagge och värdelös och allt det där. Ska man sitta och bara ta det? Varför?

Personliga kränkningar är en sak, men ska du inte kunna ta att man kritiserar dina texter?

– Jag har inga problem med det. Det är något sorts missförstånd, som jag kanske varit väldigt otydlig med möjligen. Som när jag kritiserade en tidning för en recension jag fick, det var ju inte för att recensionen var dålig, utan för att recensenten i fråga, i sitt privatliv för flera år sedan har ett horn i sidan till mig och därför inte ska sättas att recensera mina texter.

Den berömda krönikan, om de östeuropiska männen och rullstolsflickan, ledde till att du och din familj flyttade till Italien efter den storm av kritik du då fick utstå. Uppriktigt sagt tycker jag att det var fördomsfullt av dig att formulera dig som du gjorde. Du skrev att lärdomen var att du aldrig mer skulle lita på östeuropeiska män. Dessutom var den otydligt skriven, om jag nu ska recensera den.

– Det får du gärna göra. Hela tanken med texten var just att gå rädslan till mötes hela vägen. Egentligen borde den varit ännu grövre, ännu hårdare. Det handlar om vad man innerst inne känner men inte vågar uttrycka. Törs man skriva att man blir rädd när man ser en man med muslimskt utseende i en flygplanskö? Och hur jävla ologisk den känslan än är, eftersom det inte kommer hända någonting, blir man rädd ändå. Vågar man skriva det, utan att sen fylla i resten att man vet att det är ologiskt men… Jag fattade att folk skulle bli upprörda.

Några dagar senare visade det sig att händelsen blivit inspelad. Att rullstolsflickan var en skådespelerska. Vad kände du då?

– Jag fattade att det var öppet mål då, och det får man ju ta.  Konkurrenten till Expressen (Aftonbladet reds.anm), slog upp det jättestort, att ”nu flyr han landet” och sånt.

Gjorde du inte det då?

– Nej, den resan var inbokad sedan länge.

 

Göteborg och "goa gubbar"

Då du medverkade i Studio Virtanen, för några år sedan, satt du bredvid Ingvar Oldsberg som satt och drog Göteborgsvitsar med sällan skådad frenesi. Du verkade lite störd och irriterad på det. Gillar du inte göteborgshumor?

– Jag älskar Göteborg - på mitt sätt. Men redan när jag bodde där kom jag att tycka att det som representerade Göteborg var rätt obehagligt, det här med ”goa gubbar”. Nu finns det mycket annat, framförallt med Broder Daniel och Håkan Hellström, som är mycket mer det riktiga Göteborg för mig än halvpackade gubbar som glider runt och käkar räkor på Avenyn.

Finns det inget charmigt med den bilden?

– Jag är nog mer Ingvar Oldsberg än jag tror, tyvärr. Det är ofta det man är rädd för som man är själv.

Hur är det att vara tillsammans med en poet. Sitter du och högläser Fröding framför brasan om kvällarna för Jonna?

– Nej, jag tror inte att hon vill ha någon som går runt och läser Fröding för henne heller.

Du talar ofta om att bli tagen på allvar. Men vad är det som är så viktigt med att bli tagen på allvar egentligen?

– Det är en bra fråga. Jag har inga problem med om jag inte blir tagen på allvar, men jag har en ambition med att mitt jobb ska bli taget på allvar. Jag tror att du skulle känna samma sak: om folk drev om dina intervjuer, sa att du skrev dåligt. Det är inte så jävla kul. Däremot vet alla människor som sett mig uppträda på scen att jag kan driva med mig själv. Men den sidan har inte riktigt kommit fram i mina texter. Därför tror många att jag går runt och är arg.

Varför visar du inte den sidan när du skriver?

– Jag vet inte. Det är skitsvårt, jag kan inte det. Jag är bra på att skriva så att människor blir berörda, men att skriva roligt är väldigt svårt.