Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Intervju24: Anders Timell

1 av 2

Charlotte Brunzell/All Over Press Sweden

2 av 2

All over press

Nöje | 03/07/2011 11:12

Nyheter24:s Pascal Engman har träffat hovmästaren och radioprofilen Anders Timell och talat om krogvakter, att vara Sveriges sämsta soldat, att blir portad från kungamiddagar, "skrikare" på golfbanan och om brodern Martin Timells kristna poserande för att få landets hemmafruar på fall.

Gjorde du lumpen?

– Ja, i Norrtälje. Jag var nog Sveriges i särklass sämsta soldat, fick betyget 8-5-5 vilket nog är det sämsta betyg som delats ut, i alla fall i Norrtälje regementes historia. Jag hade mest roligt, tog dit min dåvarande tjej och hade sex med henne.

Var hade ni sex?

– Jag var 19 år, så lite överallt skulle jag tro. Sen ville jag åka till Alperna, så jag stack mig över hela kroppen med en spik för att låtsas ha Röda hund och få ledigt. Men jag hade bara prickar på framsidan av kroppen, kom ju inte åt ryggen. Tre veckor senare fick jag riktig Röda hund. Så det blev inget Alperna för oss.

Har du svårt för auktoriteter?

– Det beror på var jag är någonstans. Det jag har svårast för är krogauktoriteter, jag tycker själv inte att jag är riktigt lika duktig som de riktiga höjdarna: Erik Lallerstedt, Leif Mannerström och Mattias Dahlgren. Då backar jag lite och blir undfallande.

Dörrvakter då?

– Ja då ger jag tillbaka. Är jag inte för full tittar jag på honom och hittar på något jag tror han mår dåligt av att jag säger. Jag menar, det dummaste man kan höra av en dörrvakt är: ”Har du druckit?”, när klockan är halv tre på natten. Ja, det är tamejfan klart att man har, det är ju själva principen. Dörrvakter har ett jobb, det är att säga ”hej och välkomna”, sedan ska de stå och le och vara trevliga. Trycket på dem varar tre timmar per kväll. Jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan vara svårt att vara dörrvakt.

Har du hamnat i fysiskt handgemäng med några av dem?

– Nej, aldrig. En gång la jag mig i protest utanför Spy Bar för att de bett mig gå eftersom jag skulle ha varit för full därinne. Det retade mig lite. Sen kom några civilpoliser förbi, som jag känner, och hjälpte mig därifrån.

 

Överklassens gycklare

Du växte upp på Östermalm och gick i Östermalmsskolan. Ändå bodde du på ”fel sida” av Banérgatan?

– Ja, vi hade bara 2.10 i takhöjd. Vi hade det inte påvert på något sätt, men det var hyreslägenhet och hyrt landställe. Vi hade det bra, massa kärlek och roligt och mysigt.

Hur var dina klasskompisar?

– Lite finare varianter, det fanns allt från Odenfalkar till Faulkners. Fint var det.

Var det då du utvecklade ditt vida beryktade munläder?

– Ja, det var det nog. Jag tror att jag ville ha uppmärksamhet och bekräftelse. I och med att jag inte är så stor och inte heller är världens snyggaste var jag tvungen att vinna tjejernas gunst på annat sätt. Min väg blev genom att vara bra på sport och att få folk att skratta. I skolan fick jag oftast de snyggaste tjejerna.

Hur reagerade direktörerna när deras döttrar kom hemsläpande på dig?

– Det var rätt roligt, jag gjorde bort mig flera gånger. Det var någon kungamiddag jag var bjuden på, men till sist fick jag inte gå eftersom de inte kunde garantera att jag skulle sköta mig – de var oroliga för att jag skulle säga något opassande. Jag kunde ju häva ur mig de mest befängda saker. Så här i efterhand var det väl bra att de inte tog med mig, även om det hade varit kul att vara med förstås.

Hur formade det dig att växa upp med den absoluta överklassen men inte tillhöra den?

– Jag blev deras gycklare och kunde hålla viss distans. Det har hjälpt mig mycket i mitt jobb. Jag är bra på att odla kontakter, kommer ihåg ansikten och…

Men det kan man vara utan att ha vuxit upp med dem.

– Jag är väldigt avspänd inför dem, vågar tilltala dem som de vill bli tilltalade. Klart att de ibland vill vara fina direktörer eller vad de nu är, men ibland vill de bara prata ligga, kukstorlek och ha kul. De gråter, är ledsna kåta precis som du och jag.

Var stod du politiskt på den tiden?

– Jag stod på samma sida som Martin då: vi var vänsterpartister. Det var ett sätt att göra uppror och vara rebell. Jag röstade på vänsterpartiet någon gång också, numera röstar jag på moderaterna.

Men det var aldrig så att ni kedjade fast er i ett träd och sjöng kampsånger, drack té och sträckläste Maos lilla röda?

– Nej, aldrig. Det var bara poserande.

 

Social timing och kändispolare

Är du en bra konversatör?

– Ja det är jag. Jag är väldigt bra på att se alla människor, inte bara de som ”är någonting” utan alla människor. Man märker om några sitter på dejt och har lite problem i konversationen, då kan jag hjälpa till. Allt handlar om att kliva in rätt, timingen. Men det är klart det har blivit fel ibland, som när jag kallade någon mamma så var det en syster. Det var bara att be om ursäkt. Vissa grejer får man akta sig för.

Finns det någonting här i världen du tycker är pinsamt?

– Ja, mina smala ben kan jag tycka är pinsamma.

Män skriker de mest fasansfulla saker på en golfbana. Är du en skrikare?

– Nej, det är det töntigaste jag vet.

Vem av dina kändispolare är den störste skrikaren?

– Jag spelar aldrig med kändisar. Men det sägs att Mårten Andersson har ett jävla humör, men det är obekräftat.

Vad gör du och din bror Martin Timell när ni har ”broe-time”?

– Jag kan åka över till honom ibland och titta på när han bygger. Jag dricker kaffe och gör ingenting, det skulle aldrig falla mig in att hjälpa till. Jag är stolt över honom, han är duktig. Han har någonting som är väldigt tidlöst. När han var programledare för Bullen, 1987, skrek jag ofta ”Flytta på er, min brorsa är kändis”, till krogvakterna.

Du kan väl inte gå runt och alltid vara så glad som du verkar. Eller?

– Jag är mer ledsen och melankolisk än många tror. Tänker på livet, om man gör rätt och fel, om man är lycklig. Det var ett tag för sex år sedan då jag inte mådde så bra. Det blev ett platt fall, och jag sjukskrev mig i en månad eller två.

Martin är ju kristen, är du också det?

– Men är han verkligen det? Jag vet inte – jag börjar tro att det är en grej för att få brudar. Mycket hemmafruar och så där.

Är du rädd att bli äldre?

– Jag har väl 7-8 riktigt roliga år kvar av mitt liv. Och du ser väl på min klädsel att jag har lite åldersnoja, det här är ingen klädsel för en 46-åring. Någonstans finns det väl faktiskt en gräns också.