Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Söndagsintervjun: Eric Saade

Eric Saade vann Melodifestivalen 2011.
1 av 4

Eric Saade vann Melodifestivalen 2011.

JESSICA GOW / SCANPIX

Eric Saade: "Tjejer vill inte ha badboys".
2 av 4

Eric Saade: "Tjejer vill inte ha badboys".

Dan Hansson / SvD / SCANPIX

"Jag är ointresserad av kändisskapet."
3 av 4

"Jag är ointresserad av kändisskapet."

Claudio Bresciani / SCANPIX

Eric Saade.
4 av 4

Eric Saade.

PONTUS LUNDAHL / SCANPIX

Nöje | 10/07/2011 11:52

Nyheter24:s Pascal Engman har träffat popstjärnan Eric Saade och talat om journalister, kalabalik, avundsjuka, Alex Schulman, raggning, nazister och Israel-Palestina-konflikten.

Varför vill du aldrig tala om ditt privatliv. Är det inte lite tråkigt av dig?

– Det har ingenting med min musik att göra. Jag vill inte vara känd för att ”Åh, Eric kysste Molly”. Eller, som alla tjatade om efter Melodifestivalen, ”Segerkyssen”. Varför ska jag stå och hångla på jobbet? Vem gör det?

Journalisten och bloggaren Alex Schulman går väldigt hårt åt dig, hur började det?

– Det vet jag inte. Egentligen brukar jag inte lägga någon tid på att kommentera det. Men det är klart att det finns journalister som har sina läsare för att de provocerar och sysslar med att skriva skit om människor. Och det är kul för dem att de tjänar pengar på det, eftersom det måste var världens enklaste jobb.

Har andra män svårt att acceptera unga, snygga killar som är duktiga på att sjunga och dansa?

– Absolut, vi bor i Sverige. Här finns jantelagen och man får inte sticka ut hakan, inte göra si, inte göra så. Folk gillar inte när det går för bra för någon. Det kan jag ha problem med, eftersom jag är ganska osvensk av mig. Jag säger alltid vad jag tycker och vad jag vill. Och det har journalister svårt att ta in. För mig spelar det ingen roll, pop och artisteri handlar om att beröra människor. Jag är hellre hatad och älskad än mellanmjölk - någon som alla tycker är okej. Det är det som skiljer mig från många andra svenska artister, tycker jag själv.

Stör det dig inte alls att människor tycker illa om dig?

– Nej, det jag gillar är att jag i så fall berör människor. Skulle de sagt att de inte har någon åsikt om mig så lämnar man människor oberörda, då kommer man ingenstans som artist. Det är för mina fans och mig själv jag gör musik, inte för journalister eller recensenter. De är inte viktigare än myggor.

Men Eric, det måste ju störa dig lite att vara hatad. Det är väl rätt mänskligt.

– En sak stör mig: när journalister hoppar på en på ett personligt plan. Det enda de vet om mig är att jag gör pop, sen kan de gärna skriva att de inte gillar pop. Men när de hoppar på mig som person och skriver att ”Jag hatar Eric Saade”, då stör jag mig på journalister. Det är orättvist att man ska få skriva så i en tidning som når ut till 1,2 miljoner människor eller vad det nu är.

 

Vill bara synas på scen

Rör du dig obehindrat i Stockholm?

– Ja i Stockholm är det lugnt, bara att ta på sig ett par brillor och gå, även om man blir stoppad ibland. Men oftast tar jag bilen. Jag är väldigt ointresserad av kändisskapet, går aldrig på kändisfester eller premiärer. Jag vill vara känd för att göra musik och synas då jag står på scen – inte annars.

Har du en skivsignering står du alltid kvar, oavsett hur många personer som väntar. Är det aldrig jobbigt att behöva skriva så många autografer som du gör?

– Nej, jag har aldrig hittills i mitt liv sagt nej till att skriva en autograf. Jag går aldrig på stan eftersom jag inte gillar uppmärksamheten. När jag väl väljer att gå ut blir jag så klart glad när människor kommer fram. Och går jag ut på kvällen väljer jag hellre att gå till ett litet ställe eller till en hemmafest än till exempel Ambassadeur, där det finns en massa 20-åringar. För jag vet att där blir jag mer uppmärksammad och kan inte ha lika roligt. Det handlar inte om att jag gömmer mig, det handlar om att jag gillar det lilla.

Ibland sitter det fans och väntar på dig i din port. Hur hanterar du det?

– Jag säger till dem att det inte är okej. När jag är hemma är jag en privatperson, då är jag inte den Eric Saade de tycker om. De brukar förstå, vilket gör mig glad. Ändå är det smickrande, det är det där engagemanget från mina fans som gör att jag kan leva på min musik. Samtidigt är det klart jag inte vill att det ska stå massa människor innanför min port.

Vilket är det skamligaste förslag du fått från ett fan?

– Oj. Ja jag har ju fått en dildo uppkastad på scen. Man tänker, ”Shit, det finns verkligen människor som tycker om mig att de skulle kunna gå så långt”. Det är väldigt kul, även om jag inte blir jätteglad. Jag vill hellre att folk kommer fram till mig och berömmer min musik än säger att jag är sexig.

Men det måste väl vara en fördel att ha det utseende du har. Du är väl medveten om att du är jävligt snygg?

– Absolut, man måste se trevligt ut…

Trevlig ut? Kom igen Eric.

– Man måste ha ”det”, ”The X-factor”, det man inte kan ta på. Det som gör en artist oövervinnerlig. Som Robbie Williams, han kan ställa sig på en scen och titta ut på sin publik och redan där har man gåshud. Han behöver inte ta en ton. Han har ”det” i sina ögon. Det är något man aldrig kan träna upp, därför är det viktigare än rösten, dansen och hur bra man för sig i intervjuer. Det tror jag i alla fall.

 

Eric och romantik

Vad är det sexigaste på en tjej?

– Ofta är personligheten sexigare än utseendet. Naturliga tjejer, spontanitet. Tjejer som inte är uppstyrda och tillgjorda.

Är du en romantiker?

– Ja, jag har hellre en hemmakväll än en utekväll.

Kör du tända ljus då?

– Absolut. Tjejer vill inte ha badboys. Inte när de söker en kille de vill vara tillsammans med.

Är du bra på att ragga?

– Skitbra.

Är andra killar avståndstagande mot dig?

– Ja, de vet inte riktigt hur de ska föra sig i mitt sällskap. Jag försöker bara vara trevlig och få dem att slappna av.

 

Nazister

Du växte upp i ett problemområde, hur har det format dig?

– Jag har fått min målmedvetenhet och bestämdhet från min uppväxt. Det är jag glad för. Många människor i musikbranschen saknar det, man stöter på mycket skit. Människor som försöker bestämma över en. Jag fungerar inte så. Jag har vuxit upp på ett sätt som gjort att jag varit tvungen att klara mig själv. Musiken är som min flickvän, säg inget ont om min flickvän, då blir jag förbannad. Mitt revir, jag försvarar det genom att följa mitt hjärta.

Skåne brukar ofta beskrivas som ett starkt nationalistiskt fäste. Märkte du någonting av det i din uppväxt?

– Där jag kommer ifrån, Kattarp som är en förort till Helsingborg, fanns det många nazister. Från att man var liten fick man höra ”jävla svartskalle”, ”blattejävel” och allt det där. Men jag lärde mig tidigt att stänga av saker jag inte ville lyssna på.  Mina föräldrar skiljde sig när jag var fyra, då var det mycket bråk. Som liten lärde man sig stänga av. Nackdelarna av att lära sig det är väl att ibland måste man ta åt sig av saker, men jag gör inte det. Men åter till nazisterna: jag stängde av, lät mig inte provoceras. Jag tror aldrig att jag hamnat i bråk. Eller jo, en gång. Men det vill jag inte gå in på.

Har du inte hett temperament?

– Nej, verkligen inte. Jag är bestämd, vilken många ofta tolkar som att jag har ett hett temperament. Jag skulle aldrig skrika på någon.

Har du följt med något i den så kallade ”Arabiska våren”?

– Väldigt lite. Det var också en sak jag lärde mig stänga av tidigt. Det var mycket snack om Israel-Palestina-konflikten, min pappa har ju palestinskt ursprung. Det är ju mycket liv därnere, och när man var liten kom pappa hem och var förbannad på något som han sett på nyheterna. Till slut blev man så ointresserad att man aldrig orkade lyssna på det.

 

Fördomar

Vad stör dig mest i dagens Sverige?

– Alla fördomar, att människor inte accepteras som de är. Alltifrån homosexuella till människor som klär sig annorlunda. Går du runt med rosa spikes på stan glor folk på dig som om du vore dum i huvudet. Varför då? Jag tycker snarare det är skönt, förstår du vilken karaktär den människan har som vågar det.

Kan din ärlighet uppfattas som divalater?

– Säkert. Speciellt i ett land som Sverige. Här har vi svårt för ärlighet. Skulle en journalist fråga mig: ”Tycker du att den här låten är bra?”. Och jag svarar: ”Nej, ska jag vara ärlig så suger den ganska hårt”. Då skulle det stå att jag sågade någons låt i tidningen, och jag skulle framstå som en diva. Men det var ju inte det jag sa. Journalisten ville veta vad jag tyckte om den här låten, och jag var bara ärlig och sa att jag inte alls tyckte den var bra. Det är så jag fungerar. Jag är ärlig, och det tidningarna skriver får stå för dem.

Du är andra generationens invandrare, känner du är du får kämpa hårdare än ”pursvenskar”?

– Det är klart att jag blir mer misstolkad och får jobba hårdare för att bli rätt tolkad.

Du har ju inte problem med språket. Hur menar du?

– Nej, men jag har ett osvenskt sätt som jag ärvt av min pappa. Han sa jämt: ”Du måste alltid vara ärlig och aldrig göra som någon annan säger till dig om du inte själv vill det”. Så har jag vuxit upp. När någon säger till mig att göra en discodunkar-låt, gör jag inte det om jag inte själv vill det. Någon kanske blir sur, men det spelar inte mig någon roll. Samtidigt har jag vuxit upp i en svensk familj, min mamma är svensk, så mycket utländskt har jag inte i mig.

Hur var det att flytta upp ensam till Stockholm som 18-åring?

– Det var kul. Jag hade precis skrivit på för Roxy Records och kände att jag var tvungen att satsa på musiken. Jag skaffade ett jobb på ”The Phonehouse”, jobbade där i två månader och sen kunde jag leva på musiken. Men det var tomt, till en början hade jag ju inga vänner här i Stockholm så jag gled mest runt här på skivbolaget.

Med ditt leende måste du ha varit en bra säljare?

– Jag var jävligt bra. Tror att jag var näst bästa säljaren redan efter första månaden. Det är det enda 9 till 5 jobb jag någonsin haft. Jag klarade inte, kände direkt att jag inte kunde sitta stilla. Jag satt bara och tänkte på musik.