Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Blev behandlad som skit"

1 av 3

ANDERS WIKLUND / SCANPIX

2 av 3

ANDERS WIKLUND / SCANPIX

3 av 3

ANDERS WIKLUND / SCANPIX

Nöje | 21/08/2011 10:56

Nyheter24:s Pascal Engman har träffat artisten Danny Saucedo och talat om att slå igenom i teveprogram, varför EMD hånas, att jobba som diskplockare på Stureplan, homosexualitet och om att bli utkastad från krogen.– Särskilt nu när jag är känd blir jag utkastad.

Tillsammans med artistkollegorna Tommy Körberg och Pernilla Andersson ska Danny Saucedo coacha fram Sveriges bästa röst i TV3:s supersatsning True Talent.

Och 25-åringen vet hur det kan vara att som tonåring plötsligt tvingas förhålla sig till recensenter, horder av fans och journalister. Danny menar att det finns en baksida med att slå igenom i ett teveprogram – som artist behandlas man annorlunda.

– Man anser att det inte finns någon botten i artisten, eftersom de inte slagit igenom den traditionella vägen. Då kan man behandlas hur som helst. Ändå lär man sig ganska snabbt att man får ta smällarna. Till slut bryr man sig inte längre. Nuförtiden tycker jag det är roligt att läsa sågningar. En gång försökte jag resonera med en kille som hatade mig, men det gick inte. Han skrev bara att jag var en fitta. Men det var ingen recensent, bara någon bitter snubbe från Örkelljunga.

Takida polisanmälde en recensent härom veckan, är det något du kan tänka dig att göra?

– Jag delar Takidas uppfattning. Recensenter är riktigt skitnödiga. De får inte vara kvar på tidningen om de inte skriver roligt. Ingen impulsköper en skiva som har en överstruken geting eller oxe eller vad det kan vara. Det är synd att misslyckade musiker blir musikrecensenter.

Tar du åt dig?

– Ja, i början gjorde jag det. En skiva är något man slitit med, en process och något man haft roligt när man gjort. Sen får man, inte en, utan tio feta örfilar eller en slägga i ansiktet.

Hur tacklade du fans och uppmärksamhet då du slog igenom?

– Det var svårt eftersom jag inte visste var jag skulle dra min linje någonstans. Jag undrade hur nära jag kunde vara mina fans. Vissa blev jag nästan bekant med eftersom jag träffade dem varje helg under spelningarna. Då var de 14, i dag är de 20. Många har vuxit ifrån mig. Det är rätt roligt. Några av dem skriver brev, berättar att de skaffat jobb och pojkvän. Att det inte är som förr, att de inte kan följa efter mig längre. Det är som att de gör slut med mig. De är så söta, tackar för tiden och förklarar att de måste gå vidare i sina liv. Det är underbart att ha följt deras resa.

 

Stöddiga killar

Blir ni i EMD framställda som blåsta?

– Ja, speciellt av Alex Schulman. Jag tror, på riktigt, att det är svårt att se tre, unga snygga och talangfulla killar tillsammans. Det stör. Du vet att jag får mer fitta än du, punkt slut. Långt inne hos en kille handlar det om just det, att tre killar har mer flax än han själv. Det har jag fattat nu.  

Berätta om ert arbete med hemlösa?

– Vi var ute under två veckor, här på Södermalm och T-centralen tillsammans med hemlösa. Det var jävligt nyttigt att se att det, även i ett så rikt samhälle som vårt, finns människor som lever på det sättet. Vi samlade in en miljon till Stadsmissionen och en och en halv till Childhood. För det fick vi ett långfinger i ansiktet av tidningarna. Jag tappade nästan lusten att hålla på med välgörenhet då.

– Vi gjorde det inte som en pr-grej, även om många säkert trodde det. Det var viktigt för oss. Det är så jävla lätt att hata, så mycket svårare att tycka om.

Du jobbade som diskplockare på Kharma innan Idol. Hur var det?

– Nyttigt. Jag blev behandlad som skit. Folk var jävligt grisiga. Det var på den tiden man fortfarande fick röka inomhus, och de kunde kasta fimpar på en när man gick förbi. Hade de spillt på bordet kunde de ta min tröja och börja torka av bordet. Jag tänkte bara: ”Fan vilka äckliga överklassmänniskor det finns”. Samtidigt blev jag jävligt trött på utelivet.

Blev du aldrig förbannad?

– Jo visst kunde jag bli det, men det var ju lönlöst. Jag ledsnade på hela Stureplan. Fram till någon gång förra året hade jag inte satt min fot där. Det jag märkte var att det är fan samma människor där nu som då. Alla kommer in, jävligt glassigt klädda, snygga som fan och fräscha. När de gick därifrån luktade de skit, såg ut som skit och kunde knappt uttala sina namn. Fan vad lågt man kan sjunka. Vissa tappar all jävla klass.

 

Dåligt lokalsinne

En gång skrev du på din blogg att det var stenkastning och bråk i Sala. Några minuter senare skrev du ”Sorry, det var Hallstahammar”. Har du inte koll på var du befinner dig?

– Jag vet aldrig var jag befinner mig, jag sätter mig bara på turnébussen och åker. När jag är på konserter säger jag aldrig, ”Tack Ludvika eller tack Åmål”. Är alltid lite osäker på var jag befinner mig. Jag bryr mig inte var jag är, jag tycker bara det är kul att spela.

Har du kort stubin?

– Ja. Något jag lackar riktigt hårt på är idioter som inte källsorterar. Jag blir militant, jag blir Greenpeace. Det är bara lata jävlar som inte källsorterar. Jag är killen som skriver arga lappar i soprummet när det ligger pizzakartonger i plastbehållaren. Fan, jag blir sur på Tetrapack också. Deras Tropicana-juiceförpackningar, du vet. De blandar plast och papper. Då måste jag sitta och klippa loss plastbiten från kartongen. Och jag är så jävla sur medan jag gör det. Sen hatar jag auktoriteter, som dörrvakter.

Brukar du bli utkastad från krogen?

– Ja, det har hänt många gånger. Tio gånger bara nu i sommar, minst. Nästan alltid faktiskt. Särskilt nu när jag är känd blir jag utkastad. Aldrig i Stockholm, men från krogar i små äckliga hålor. Oftast handlar det om att de sagt till någon i crewet att de inte får göra si eller så. Då frågar jag varför. Svaret blir: ”För att här bestämmer jag”. Sen blir jag utkastad. Eller så handlar det om att de vill att jag ska ta av mig min skinnjacka eller hatt, eller att jag har ”fel” skor på mig. De har väl något Stockholms-komplex.

Gör du motstånd?

– Nej, det är bara onödigt. Då står det i tidningarna dagen efter. Någon som kastade ut mig sa, på bred norrländska: ”Det spelar ingen roll vem du är”. Alltid i Norrland.

Hamnar ni ofta i bråk ute på turné?

– Ja, det är ju alltid någon som ska komma fram och tjafsa. I börjar stod man upp för sig själv, men nu har jag lärt mig att prata mig ur det. Även om det är mer tidsödande.

Har du sänkt någon som tjafsat på krogen med dig?

– Nej.

Har du blivit sänkt själv?

– Nej. Man sänker inte mig, det går inte.

 

Funderingar kring sexualitet

Du var bara tjugo när du i pressen berättade att du tidigare tvekat och funderat mycket kring din sexualitet. Hur kommer det sig att du vågade berätta om det?

– Jag är en öppen snubbe helt enkelt. Det var i åttan och nian jag var osäker. Det var inte så att jag inte hade tjejer eller var impopulär. Jag hördes och sågs, var en clown och festprisse. Men jag hade mina funderingar. När jag ser en snygg människa, än i dag, hajar jag till. Är det en kille eller en tjej spelar ingen roll. Snygga människor är snygga. Och då, på högstadiet, förstod jag inte varför jag kände så.

Var det en jobbig process?

– Ja. Jag är uppvuxen med den katolska kyrkan, där homosexualitet är fel. Att bara tänka som jag gjorde anses fel. ”Jag kanske är bög, varför tycker jag att killar är snygga”, tänkte jag. Jag blev inte attraherad av killar på samma sätt som med tjejer, men ser jag en kille kan jag tänka ”Fan vad snygg han är”. Då, när jag var yngre, visste jag inte hur jag skulle hantera det.

Tror du många killar går igenom en sådan fas?

– Ja det tror jag. Det kanske var extra hårt för mig eftersom jag hade med mig hemifrån att homosexualitet är fel. Jag pratade mycket om det med min lärare och mina polare. Jag och en polare var extremt ytliga på den tiden, vi snackade bara om hårvax, kläder och funderade på om vi skulle börja använda foundation. Allt handlade om utseende. Egentligen var det bara brudar vi var ute efter.