Lycka kan man inte läsa sig till

Jag såg på Nyhetsmorgon häromdagen om några kvinnor som skrivit en bok om sina skilsmässor och sin nyvunna styrka efter uppbrottet. De ville belysa att man minsann kunde vara skild och lycklig. Jaha tänkte jag. Nu är dom i den fasen här i livet. Det var ju lite förminskande tänkt kan man tycka. Men så är det. Ibland kan jag bli förbryllad över litenheten i oss människor. Att bara för vi varit med om något själva så blir det den enda unika sanningen på jorden. Vi har öppnat Pandoras ask och sniffat i oss kunskapen om dess innehåll. Och så ska sanningen spridas.

Tanken på att detta är ett ständigt pågående mönster i varje människas liv årtusenden igenom är som helt bortgallrat. Likaså annan litteratur av samma slag som är skriven av en kvinna eller man någon annanstans i världen någon annan gång och som befinner sig i samma fas i livet. En liten renässans i livet. Vad handlade nästa bok om? Det kanske den vi borde läsa.

Hur som helst, uppbrottet och uppvaknandet. En ilska som övergick i eufori. Jo, jag har också varit där. Jag skrev ingen bok om det men känslan var så där unik liksom. Aha, är det så här livet kan vara. Det har liksom bara legat här framför mig och jag har helt enkelt bara gått in i andrahands-sektionen direkt. Men jag fick en insikt när jag med trötta ögon såg exakt samma mönster utspelas i Nyhetssoffan framför mig. När jag hörde samma argument jag själv hade dragit.

Att vi kan inte lära oss någonting genom litteratur, utbildning, teve, internet. Eller det kan vi - små fragment och nyanser. Men det är först när vi är i den fasen där vi själva kan absorbera och profitera på kunskapen. Inte annars.

Som med barn till exempel. Det går inte att lära sig ett dugg om graviditet eller barn om man inte själv är i den fasen i livet. Man tar inte in kunskapen Eller husrenovering eller matlagning etc. Du måste kunna praktisera det själv och vara i den fasen för att det ska ha någon sorts verkan. Jag tror den gamla typen av inlärning och kunskap är förbi. Att vara student i ett ämne som inte är själv praktiserat. Man kan inte skriva en uppsats om bergsbestigning om man själv inte gjort det. Eller en artikel om vin om man aldrig druckit. Utan att praktisera något vet vi ingenting. Men det kanske just är det som är meningen med livet. Förutom fortplantningen då. Vi kanske ska ta två steg fram och ett tillbaks. Utvecklingen kanske inte behöver gå så mycket fortare än den gör. Vi ska bara lyssna på råd när vi själva ber om dem. Vi måste alla begå de där misstagen för att aldrig göra om dom. Vi skriver vår egen historia och vi är vetenskapsmännen i vårat liv där vi både är botemedlet och sjukdomen. Helt enkelt.

Vi måste gå fel en himla massa gånger för att någon gång hitta rätt. Lycka kan man inte läsa sig till, den måste man jaga efter själv. Resan dit är då vi förverkligar oss själva.