Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Går runt och är en zombie, utan anledning"

1 av 1

Nyheter24

Nöje | 03/09/2011 15:11

KRÖNIKA. Farzad Nouri om att få ångest för att han inte förtjänar att vara deprimerad.

En sak jag lärt mig och som blivit någon form av klyschig sanning under mina 28 år är att känslor, tillstånd, saker och ting kommer och går. Allt i ens omgivning. Det är både en skrämmande och upplyftande känsla. Skrämmande för att roliga känslor inte stannar kvar, de finns bara kvar som ett minne, i bästa fall. Upplyftande för att det sorgliga försvinner och blir en erfarenhet och oftast en ”period i dåtiden” bara.

Under den här tiden på året åker jag alltid på en ganska så kraftig depression, utan någon som helst anledning egentligen. Blir cynisk och ifrågasättande. Tänker ofta på det intrinsikala värdet i det mesta, värdet av något i sig. ”Vad spelar det för roll, egentligen?” Oftast kommer jag fram till svaret ”INGET!”

Det gör mig ledsen. Egentligen har jag ju inget att vara ledsen över. Jag har det bättre än kanske 80 procent av världens befolkning sett till vänner, familj, ekonomi och allt det där som man kallar ”livskvalité”. Och det gör mig ännu mer nere. Här sitter jag och är låg över inte ett jävla skit. Vill att någon vän ska dunka in mig i en vägg, örfila mig med bakhanden, skaka om mig och skrika ut ”get a grip man!” som i filmer när någon har tappat förståndet. Kanske sätter jag mig ner på huk efter och gråter över det faktum att jag själv inte känt igen mig - ”What did just happen? Where am I?” och så försöker jag bearbeta chocken efter idiotin i att jag gått runt och varit en zombie.

Om det ändå vore så.

Jag vet inte vad det är som händer med mig och jag har svårt att ta psykologernas olika benämningar på allvar. Är det inte ”höstdepression” så är det ”sommardepression”. Enkla utvägar FÅR rättfärdiga sitt sinnestillstånd. För att vi ska känna ”det är inte bara jag, vi är många i den här fasen. Det är bara en fas”. Det är mänskligt, ska vi känna.

Mänskligt eller inte. Den där diagnosen får mig bara att tänka att ”jaha, då kommer väl den här känslan att gå över den också”. Precis som den gjorde förra året och året innan dess. Allting kommer och går. Men vad betyder det egentligen? Förmodligen inget. Snart går det över.