Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

"Vem ska signera fakturan för min kista?"

1 av 1

Nöje | 07/09/2011 09:08

KRÖNIKA. Anitha Schulman om vad som är viktigast här i livet.

Jag har blivit erbjuden ett jobb. Ett sådant där erbjudande man kanske drömmer om hela sitt liv och så helt plötsligt kom det. Ni vet det där jobbet som innefattar mycket resdagar, spännande möten och förhandlingar, projektledning och brandsläckning. Business när det är som roligast. Man kommer ha kul, bygga på självkänslan, utvecklas. Samt får en bra rad i CV:n.

Alla känslor! Ni vet den där pirriga, våghalsiga känslan som infinner sig när man säger ”ja” på magkänsla och inte riktigt vet vad man just gjort. Man kanske tar sig vatten över huvudet. Men det känns bra. Exakt den känslan kom. Men svepte förbi. Jag hann just känna lukten av den innan den istället ersattes av en klump i magen. Jag vill så gärna ha det men det finns så mycket frågetecken nu som inte fanns för ett år sen. Rent existentiella tankar kom över mig och mitt vemod. Jag har ju Penny. Min dotter.

Vad är viktigt här i livet? Egentligen. Vad kommer man minnas av sitt liv när man ligger där på dödsbädden? Att det var kul, fartfyllt, oväntat, glamoröst och omkullkastande. Samtidigt som det var lugnt, harmoniskt, kärleksfullt och nära till skratt och gråt. Självklart är det lite dramatiskt. Jag menar - ett jobb behöver i dag inte vara så många år av ens liv. Men tanken på att inte se Pennys första steg eller om en barnvakten skulle få höra hennes första ord istället för mig. Det skulle vara hjärtekrossande. Det vore rent vidrigt att få en minifilm i iPhonen om man sitter i en transferhall någonstans i världen och se när hon sitter själv på pottan och har kastat blöjan för gott. För vad är ett ballt jobb i minnesbanken eller i familjealbumet? Möjligen en parantes. Men vad är ett pottminne? Det graveras i livet självt.

Den stora frågeställningen jag landade i när jag började reda ut ett och annat och slutade vara så melodramatisk är att det finns en karriärshysteri bland oss kvinnor. Oavsett typ av jobb eller inriktning. En karriärsklocka som tickar parallellt med en biologisk. Som får oss att tänka på vad vi måste hinna med här i livet innan vi skaffar barn. ”för sen är det där med karriär ett minne blott”.

Kortsiktigheten och överlevnadsstrategin jag har i tanken är att jag ska ha en god grund att stå på om vi tre blir två varannan vecka. Det är ju idiotiskt.

Men nu när man ändå skalar ner det och blir lite dramatisk igen så är det inte den där resan som kommer göra mig varm i hjärtat, inte heller löneförhöjningen eller titeln på visitkortet. Alla de där sakerna är kortsiktiga och quick fixes, som kan betala för en trevligare minnesbank.

Men de sakerna som faktiskt betyder något här i livet är vad jag håller i handen när det är dags för mig att stå längst ut på plankan. Då hoppas jag verkligen att det är en stor varm familj och inte en penna som signerar en faktura från Fonus.