Quetzala: Året utan teve

Det är nästan exakt ett år sedan nu, som jag och min sambo gjorde slut med varandra. Teven – en riktigt ful tjockteve – var hans.

Barnen klagade ofta på den där otympliga klossen.
När kan vi köpa platt-teve? Sån som Robin och dom har. Den är så pinsam den där.

Jag tog det mesta av mina grejer, ja en hel del är fortfarande kvar i lägenheten. Matbord och en soffa för 35 000 som vi köpte när vi var kära och galna. Med betoning på galna.
Lite kläder i källaren kanske. Minns inte riktigt längre.
Och sen ringde jag de här Radiotjänst och sa "Nu har jag ingen teve längre" och de var väldigt misstänksamma.
"Hur då ingen teve?"
"Nej, jag har ingen teve längre".
"Vad har hänt med den?"

Vad skulle jag säga? Att jag hivat ur den genom fönstret som någon slags Keith Richards väck på Jack Daniels och horse?

Skitsamma. Jag hade inte längre teve och jag kände mig lika sjuk i huvudet som någon som har kvinnokroppar i formalin i badkaret, torterar smådjur och bygger bomber hemma i köket.

Nu har det snart gått ett år.
Ingen teve att somna till, inga nyheter till morgonkaffet. Bara tyst. Slipper såpor, lekprogram, nyheter, debattprogram. Jag hänger inte med när bönder söker fruar och får sina dejter sabbade av mygg. Jag slipper höra massa tattare provsjunga i Idol i tid och otid. Slipper låtsats vara svenne, slipper prata om Hollywoodfruar i hissar och på middagar.

Om jag fyllt den här tiden som jag skulle tittat på teve med något meningsfullt som att träna, gå en kurs eller utveckla självkänslan? Absolut inte.

Nu överdriver jag ju såklart en hel del – det ligger i min natur – men det enda jag har gjort är att klippa det sista bandet till allt det jag föraktar.