Quetzala: Har inte tid att romantisera mörker

Ni börjar säkert bli lika utbrända som jag av den här debatten om förebilder och att romantisera ett destruktivt liv. Och det är inte mycket jag har att säga om detta mer än att det finns absolut inget vackert och ingenting att sträva efter i mörkret och avgrundsdjupet.

Att en vacker sommarkväll, en söndag i juli eller om det var juni, packa sin övernattningsnecessär och promenera till Sankt Görans akutpsyk och be om att bli inlagd för att man bara vill ha lugn och ro "härinne" är inte coolt.

Att döva sina sorger och sin smärta med alkohol och att dra över manliga modeller hit och dit bara för att försöka känna någonting är inte häftigt.

Att älta sönder och bokstavligen paja sina tårkanaler för man saknar någon eller något är inget jag rekommenderar.

Men så är livet ibland.

Just nu har det varit så för mig i flera månader. Egentligen flera år, men det är först nu som det kommit upp till ytan.

– Hur länge ska det göra ont? brukar jag fråga min kompis Zeke.

– Du vet hur länge, brukar han svara.

Men jag har faktiskt ingen aning. Kanske har det redan blivit lite bättre? Eller inte bättre direkt, då skulle jag ljuga er rätt upp i ansiktet, men man vänjer sig till slut vid panikångesten och saknaden. När jag var ung och rosa istället för röd och svart, istället för blod och sot, då valde jag alltid den lätta vägen ut. Stålsatte mig med en emotionell brynja och tacklade allt med ett leende. 

Gick superbra.

Kanon.

Eller tja, en liten detalj höll jag på att glömma. Att nu, när jag närmar mig de 30, har allt kommit upp och ut och jag har blivit en livshatare av rang – perfekt pyntad med cynism, surhet, likgiltighet och iskyla. Miljontals mil bort från romantisering av självsvält, piller, alkohol och misshandel. För vem har egentligen tid med något så fånigt som romantisering när man är fullt upptagen med att sura, ångra, älta och tycka synd om sig själv?

Inte jag i alla fall.