Söndagsintervjun: James Morrison

Det är en trött James Morrison som jag träffar. Han har varit vaken, sen, tja, alldeles för länge och gjort promotion i flera månader.

Han är nästan urless på att prata om sig själv ("Jag kollar mig i spegeln och tänker ”fuck you” då och då", berättar han), men han rullar sina egna cigaretter och flyger upp i fönsterkarmen.

Jag har läst ett par intervjuer med dig, och du säger att du har sjungit för många kärleksballader. Hur menar du?

– Jag känner bara att jag skrivit alldeles för många finstämda låtar om mina relationer. Jag har hamnat på ett ställe där folk bara känner igen mig för mina kärlekslåtar. Jag kände mig inte bekväm med det. Jag är mer än det. Jag har väl gjort en del låtar som är ganska cheesy. Många killar hatar min musik och brudar också. Jag försöker bara sjunga från rätt plats.

Har det faktumet att du nu är i en lycklig relation med din tjej och har en dotter påverkat din musik?

– Absolut. Jag vill inte hålla på stöka runt och göra massa tråkiga poplåtar. Det måste vara värt att lämna hemmet. Om jag inte kan göra det jag vill göra så ska jag inte göra det längre. Jag var redo att ge upp allting med min karriär. Jag hade bara gjort två album men ändå inte nått min fulla potential. Jag är 27 år. Jag är inte 21 längre. Jag ville göra låtar som reflekterade den sidan av mitt liv. Jag förlorade min pappa också och det har varit en smärtsam tid.

Ja. Hjälpte musiken dig att hantera sorgen?

– Det gav mig en väg att bli positiv. Att förlora honom var bara negativt. Bara negativt. Det gav mig en chans att vända det negativa till något positivt igen. Och att skriva låtar som fick mig att känna mig bra angående min pappa. Jag kunde säga hejdå till honom i ett par av låtarna. Det är inte så enkelt att prata om men… Om jag skrev ett album om att förlora honom och om jag blir någon slags ambassadör för den känslan så är det det jag ska göra som artist, förklarar James.

"Han skulle aldrig komma tillbaka"

James Morrisons pappa Paul Catchpole var alkoholist och djupt deprimerad. En höstdag för lite mer än ett år sedan så gav Pauls hjärta upp. Han hittades död i sin lägenhet i Rugby. I lägenheten fanns hundratals tomburkar. Paul Catchpole blev bara 60 år.

Många av låtarna på James Morrisons nya album The Awakening handlar om att gå vidare och hantera sorgen och saknaden efter sin far. 

– Det är inte alltid enkelt att prata om. Att förlora honom. Folk frågar ”Såååå din farsa var alkis! Och han lämnade dig när du var en liten unge! Hur känns det?” det är ganska personligt, men jag tar det personligt när folk frågar om det och jag försöker svara ärligt. Det är något som påverkar mig djupt så det är därför jag skrev om det.

Var det nästan som en livskris där du hade två val – antingen gå ner dig totalt i sorgen eller vända det till något positivt?

– Ja, precis så var det. Jag kände att jag verkligen var på väg ner. Verkligen ner. Och jag har aldrig varit en negativ person men det var svårt att känna sig positiv när allt min hopp om min pappa dog med honom. Han skulle aldrig komma tillbaka nu, när jag förlorat honom. Och jag var riktigt nära min pappa. Det kändes som att det inte var löst liksom. Det var som att se en film och så slutar den inte som du vill. Och du tänker bara ”Fuck! De dog i slutet!” eller ”De fick inte varandra”. Det är samma känsla som när Amy Winehouse dog. Inte lika starkt så klart, men det var precis så där ”Fuck! vi förlorade henne för tidigt”.

"Hade jag inte haft familj hade jag varit ute och knullat brudar och supit ner mig totalt"

Har du någonsin lockats in i att leva ut rock 'n' roll myten?

– Ja självklart, men jag har bra människor runt omkring mig och min familj. Mitt problem är att jag vill njuta av att vara en man som kvinnor tycker är het och attraktiv, men jag kan inte det för jag har en flickvän och ett barn och det är viktigare för mig än att leva någon slags rockstjärnelivsstil. Men det klart att det är svårt när man träffar vackra kvinnor överallt. Men min familj påminner mig om vad jag är. Min medvetenhet gör att jag inte fuckar upp. Om jag inte hade haft en flickvän hade jag varit en loose cannon. Om jag inte hade en flickvän och ett barn så hade jag varit ute och knullat brudar och supit ner mig totalt och betett mig som en idiot. Jag hade förmodligen inte haft en karriär heller, säger James.

För att du skulle fucka upp det?  

– Ja, jag skulle skriva skitdåliga låtar också.

Eller göra ett enda bra album och sen ligga nerkolad i studion resten av tiden?

– Ja, haha, utbränd och utmattad. Men det är svårt. Det här livet, att vara en sångare som folk känner igen på stan och så, till att vara en pappa hemma med barnet är två vitt skilda liv. Och att få dem att funka ihop är en utmaning. Ju bättre de två funkar tillsammans – den jag är på turné och den jag är hemma – desto enklare är det för mig att vara mig själv. Så jag låter inte mig själv utveckla ett ego och jag försöker hålla mig på rätt linje. Om jag gör ett grymt gig så säger de inte att det var ”helt otroligt” utan de säger bara ”det var helt okej”. De håller mig nere på jorden. Jag gillar inte att höra eller få för mycket komplimanger heller. Jag vet inte vad jag ska göra av dom. Det skapar någon press att jag alltid ska överträffa mig själv.

Du sa att det här var ditt första riktiga album och att de tidigare plattorna var som en övning?

– Med första albumet så var jag inte helt bekväm. Allt var ovant. Första albumet blåste upp så stort och med andra plattan kände jag att jag var tvungen att upprepa succén. Det var inte bekvämt. Jag kände mig mest pressad. Jag har tur att mitt album sålde ännu någon miljon. Och Broken Strings var en hit. Men efter den tiden kände jag mig otillfredsställd med musiken jag gjort. Det kändes för poppigt och jag blev inte tagen på allvar. Jag blev inte mottagen på det sättet jag ville. Det var mer ”James Morrison jaha han gör kärlekslåtar och är som James Blunt". Vilket är ren bullshit.

Känner du att du tävlade mot dig själv?

– Ja, det har tagit mig ganska lång tid att inse vad mina gränser är. Vad jag kan göra och vad som passar mig och vad som inte funkar.