Söndagsintervju: Eric Amarillo

Det här är fjärde gången jag intervjuar Eric Amarillo. Inom loppet av ett par månader har jag träffat Amarillo fler gånger än vad jag träffar min egen pappa.
I våras pratade vi om hans vad som skulle bli årets sommarplåga Om sanningen ska fram.

Låten blev ledmotivet till vaskande av Champagne i Båstad och på Allsång på Skansen stod 9-åringar och skrek "Vill du ligga med mig".
När den värsta sommarhysterin lagt sig var det så dags för Amarillo att släppa sitt självbetitlade debutalbum. En popplatta av klassiskt snitt med melodi och framförallt texterna i fokus. I höst väntar turnéer land och rike runt.

Nu har du just släppt ditt album. Har du läst några recensioner än?

- Jag har läst en och det var Jan Gradvalls. Det var skitkul tyckte jag. Jag hade räknat med att jag skulle få bajs. För gör man popmusik så är det så. Journalister vill vara kreddiga. Och det här handlar inte om kreddig utan om att jag vill nå ut till så många människor som möjligt, och då ska man ge det en kostym som är pop. Och pop är inte rumsrent. De skulle aldrig skriva en bra recension på September eller något som är komersiellt eller spelas på radio. Man skriver upp saker som är svårt att få spelningar på radion. Men Gradvall hade fattat grejen. På första lyssningen kanske plattan låter som vad som helst på skvalradion. Men det skulle jag aldrig kunna göra, jag är för gammal för det. Jag är en singersongwriter som är alldeles för dålig på gitarr så därför är jag tvungen att göra det med synthar-

I låtar som Avatar driver du med den här internetkulturen och folk som taggar perfekta bilder på Facebook och är lyckade och har allt. Är du bitter?

- Det kommuniceras så jävla mycket med ettor och nollor. Så lite bitter är jag nog. Men det känns som det kommer en motreaktion mot det här. Det känns som folk vill kramas. 10 och 12-åringar som inte sett något annat kommer nog tycka att det är skittöntigt när de växer upp.

Berätta om låten 15 minuter Fame och den här feministen som twittrar?

– Just det här är ju en konkret person. Alla känner igen den här personen. Jag ser mig själv som en feminist. Men när man lägger ut nakenbilder på sig själv och samtidigt twittrar om feminism...
Det är något härligt över det, jag säger inte att det är fel. Det är vilda västern på internet. Hon är ju feminist. Och jävligt militant. Jag tycker det är spännande hur man skickar ut massa signaler till hela världen genom sin lilla portal. Hon kommer ju orka ett tag, men den sextonde minuten kommer hon känna sig jävligt ensam. 

Varför finns det en tjusning i att tolka den här uppgången och fallet, det där klassiska Like a rolling stone...

– Det är ju det bittra. Det är melankolin. Man kan inte skriva om glada saker. Det är jättesvårt. Det finns ingen anledning att berätta något som är glatt. Inte med toner. Det blir ointressant. Paul McCartney försökte ju med en platta när han var nygift. Det var den sämsta plattan han har gjort. Han försökte hitta ämnen som var dramatiska. Han skrev en låt om djurförsök. Skitdålig platta. Det måste finnas en melankoli. Vi svenskar har ju det med hösten och det. Det måste finnas lite svärta och mörker.

"Det var jävligt jobbigt att bli lämnad"

Vem är det du sörjer i låten Fy fan?

– Det är min exfru. Den är väldigt konkret. Den är direkt riktad till henne. Vi har ju alla känt det. Både att själv inse...Man kan ju se det från bägge hållen. Jag vet att hon tyckte att det var en stor sorg när kärleken rann ut också. Och jag tyckte att det var jävligt jobbigt att bli lämnad, för en tredje person dessutom. Men det är kanske den mest konkreta. Jag skickade den till henne när jag hade gjort den. Det var jävligt jobbigt. Men vi är ju vänner nu. Men hon tyckte det var jättejobbigt och grät.

- Man måste ju vilja säga någonting, och det finns nästan bara en gång som man vill säga någonting och det är ju när man mår dåligt. Då behöver man prata ut. Man går ju inte till en psykolog när man mår bra. "Jag skulle verkligen vilja berätta för dig...Det är toppen just nu!". Nej man gör ju inte så, fortsätter Amarillo.

Skulle du säga att du är en romantiker?

– Ja, det måste man ju nästan vara. När man håller på att fantisera så mycket som vi gör så. Det är väl du också? Fan gillar man ord och är kreatör. Då är man romantiker, då är man en drömmare.

Vad drömmer om du just nu? Specificera.

– Om allt jag inte har. Missnöjet i nuet är en drivkraft framåt. Den dagen man känner sig skönt gubbigt nöjd så blir man också en farbror som tycker allt är bra. Frugan frågar "ska vi inte hitta på något" och farbrorn säger "nej vi har det bra här". Det är det värsta jag vet. Jag hoppas jag är missnöjd hela mitt liv. Då händer det ju saker.Vill man bort, framåt och vidare så. Man behöve rinte klagapå allt men ett litet sunt missnöje är jävligt bra. Jag ska aldrig vara nöjd.

Var det några låtar du plockade bort?

– Ja låten För Full. Texten går "När allting snurrar men discokulan står still. Då är klockan fem över fyra. Vem söker kärleken då?" Det är ju hela mitt dj-liv. Man står där och ser de här människorna som är så jävla fulla och bara försöker. Det är en desperation där som jag tycker är ganska kul och svart. Det här "Snälla, nu då". Man har ju varit där ocks, fem över fyra och man är alldeles för full. Det är en fin text och den handlar om oss alla.

Alex Schulman kallade dig för Sveriges bästa textförfattare. Vad har du att säga om det?

– Haha. Morsan läste Strindberg för mig när jag var fem. Det kan vara det.

Så du är hårt drillad?

– Strindberg skrev två sidor om dagen. Bara bullshit. Men man måste träna. Man kan inte tro att man kan bara skriva. Precis som man övar på piano så måste man öva på ord. Toner har jag vansinnigt enkelt för. Ord är mycket svårare, men det finns en tjusning i det också. Jag är jävligt envis också. Jag väger varje ord mot varandra. Många tycker nog att jag skriver slafsigt, men det är medvetet slafsigt. Att det är sms-lyrik liksom men det tycker jag är coolt. Det är nu. Jag vill inte vara en poet för sakens skull, jag vill att folk ska förstå vad jag säger. Att försöka krångla till det.

Du är inte rädd att det ska kännas daterat? Typ Nick Borgens World Wide Web...

– Jo, men jag tycker att det är coolt med sånt. Okej det skrevs då. Statusuppdateringar...Det är ingen som vet vad det är om 15 år. Det är popmusik, det behöver inte gå till historien som mästerverk. Att skriva klassiker är inget självändamål. Man ska göra bättre och bättre skivor.

Hur ser du på kvinnor i dina texter. Sätter du kvinnan på en piedestal?

– Det är alltid svårt för oss män att förstå kvinnor, men jag tror inte att jag sätter kvinnan på piedestal mer än vad mina gaykompisar gör. Jag tycker ju att kvinnan är bättre än vad vi är. Kvinnan är mycket känsligare, mycket smartare, kan se olika levels som de flesta män inte kan. Det är ju egentligen bara en låt som är så där att jag avgudar en kvinna och det är den här "Hallelulja"-låten. Men den är ju den minst seriösa. Skivbolaget ville släppa den, men den riktar sig lite till samma målgrupp som ligga-låten. Visst, jag hade turen att dejta en fotomodell som var 1,82 och jag var liten och kort och hade en jävla tur.

Men ser du det som att du har haft tur med brudar?

– Ja det är klart att det är det. Klart det är flax.

"Man är uppe skitsent, full hela tiden. Jag kör alltid hårdast av alla"

Ska du ut och turnera med den här plattan nu? Hur kommer det skilja sig från när du spelade klubbturnéer...Liksom livet på vägarna?

– Jag är ju van vid att ställa till med ett riktigt party. Det var ju därför jag gjorde den här plattan också, för att jag var trött på den världen och vill se något annat. Men jag är fortfarande bokad  på nattklubbar. Jag vill ha kvar klubbviben, men vi får se hur det går med de här texterna.

Kräver det mer fokus av dig? Tidigare blev du ju utbränd och gick in i väggen efter det hårda turnerandet. Är du rädd för att hamna där igen?

– Jag är lite rädd. Jag är alltid lite rädd, och framförallt under den här perioden nu på hösten. Nu börjar man känna....Jag får ångest av att veta att jag kommer att få ångest. Det har börjat krypa på mig. Jag hatar verkligen vintern. Och så hela klubbgrejen. Man är uppe skitsent och är full hela tiden. Det blir en sån konstig yta på låtsats. Och jag kan aldrig hålla i mig heller. Jag kör alltid hårdast av alla. Jag hoppas att...Jag har med mig två killar nu så jag tror det blir bra. Det är skönt att kunna bolla med någon. Jag måste ventilera...Om man håller det inom sig, det är då det ballar ur...Puh! Jag får panik bara av att tänka på det här.

Haha, du kan få en Atarax om du vill.

– Haha.

Är du nervös för hur mottagandet kommer bli ute på landet, typ att det kommer dit massa människor som vill höra "ligga"-låten och festa som svin...

– Ja. Nej. Eller det får väl gå som det går. Skitsamma. Man måste gå vidare. Min plan har ju egentligen varit att det ska gå åt helvete för då kan jag göra annan musik sen. Jag vill ju bort från klubbvärlden för fan.

Har du svårt att säga nej till gig och så?

– Jag vill ju möta folk, det är ju som knark. Jag skulle vilja spela i andra miljöer. Spela för folk som lyssnar. Det här är ett steg i rätt riktning.

"Det är så jävla äckligt. Jag är mätt på hela den där grejen"

Hur trött är du på att jämföras med Mauro Scocco?

– Jag har inte lyssnat så mycket på honom men han är jävligt bra. Sen förstår jag inte varför han döpte den där skivan till "Musik för nyskilda". Han har ju aldrig varit gift. Och jag stör mig på det där, det finns så jävla mycket popmusik - det här är inget mot Mauro alltså för jag har inte lyssnat in mig på hans texter – men som är på låtsats. Det var någon som skickade mig en musikvideo, någon svensk artist som sjunger på engelska. Och så tittar jag på den och lyssnade på texten. En svensk kille som låtsats vara amerikan, vilket alla som sjunger på engelska gör. Men den här handlade om "När vi drar ut i kriget". Han försökte vara en amerikansk marinsoldat. Fan är det roliga timmen vi håller på med här? Kan vi vara stolta för att vi är svenskar?

Men det är ju lite som när man gör intervjuer med människor som inte skriver sina egna låtar och som sjunger om brustna hjärtan och olycklig kärlek...

– Visst är det konstigt? Och det är ju vanligare än något annat. Är det konst då? Eller är det snabbmatskulturen? Man slafsar ut någonting, man äter något utan att veta vad det är. Det är så jävla äckligt. Jag är mätt på hela den där grejen. Jag har ju varit inne i det där. När man gör dansgolv handlar det bara om att få folk att hoppa omkring. Bullshit. Jag vill aldrig mer göra sånt, säger Amarillo och fortsätter:

- Jag har fått förfrågningar att skriva för Eric Saade och Danny och dom här och jag vill inte. Jag är så trött på det där. Äckligt. Ska någon tvålfager 20-åring stå och sjunga om att han vill bli populär? Lägg av. Det är så äckligt.

Det kanske vänder nu.

– Ja, visst, 12-åringar bryr sig ju inte. Man kan ju sälja på dom vad som helst. Men om man riktar sig till tänkande människor är jag förvånad över att folk köper så mycket skit.