Söndagsintervjun: Plura

Jag har intervjuat Plura en gång tidigare. Det måste varit fem år sedan nu. Då för tidningen Expressen. Jag tror att min dåvarande chef var missnöjd med resultatet för hela intervjun var sida upp och sida ner om Bob Dylan.

Jag och Plura satt på ett fik på Kungsholmen och pratade om Brownsville Girl i vad som kändes som timmar och sedan var intervjutiden slut.

Nå väl.

Att få audiens hemma hos Plura känns nästan lite högtidligt för mig.

Ända sedan Eldkvarn år 2005 släppte albumet Atlantis har jag lyssnat på den skivan dagligen. Den har varit bättre än alla psykologtimmar som pengar kan köpa.

Oftast har jag somnat med plattan på repeat och haft den som soundtrack till mina drömmar hela nätterna.

Nu släpper Eldkvarn albumet De berömdas Aveny, och det Sergeant Peppers-inspirerade omslaget har en särskild historia – Eldkvarn trängs med Persbrandt, Mauro Scocco, Sitting Bull, Victoria  Silvstedt och Napoleon.

– Vi tog först en bild på Eldkvarn, men det var inget speciellt. Det hade lika gärna kunnat vara en bild på Lasse Stefanz. Och då hade vi precis bestämt att skivan skulle heta De berömdas aveny och då klickade det till i huvudet så skrev jag ner en lista på folk som poppade upp i huvudet och mejlade över till dom. Så började dom att klippa in. Men EMI:s jurist Birgitta sa att vi måste ha tillstånd från personerna och tillstånd från fotograferna. Så fick vi börja ringa runt till alla då. De flesta gick ju med på det. Eller 99 procent i alla fall, berättar Plura.

Vilka gick inte med på det?

– Per Oscarssons barn. Det var två läger. Det ena lägret sa ja och det andra lägret sa nej.

Och Linda Rosing?

– Nej det är Victoria Silvestedt. Obama var ju med och Jimi Hendrix och Bob Dylan men så insåg vi att det skulle ta för lång tid att få tillstånd från dom så dom tog vi bort. Då klippte dom in Sitting Bull och Jesse James. Döda personer som inte har någon talan.

Och Kleerup är med på ett hörn också.

– Ja de var med på min lista från början. Kleerup, Håkan Hellström, Mauro, Lasse Berghagen...Och Napoleon.

Själva temat på albumet...Hur ska jag säga...Det känns som att det handlar en hel del om kändisskapets baksida.

– Ja, man håller upp en spegel och det man har varit med om de senaste tre åren. Mdiebevakningen och kändisskapet. Det är inte hela skivan, det finns vanliga kärlekslåtar, vanliga depplåtar och så där.

Var du beredd på att det skulle bli så här...mycket upprmärksamhet kring din person?

– Nej det var jag inte. I och för sig har jag hållt på länge så jag har vant mig. Men just det här som hände efter Mauro och Pluras kök och efter Så mycket bättre - det bara drog iväg. Det var jag inte alls beredd på. Det var väl ingen som var beredd på det i Så mycket bättre. Det har ju bara varit på gott. Sen är vissa stunder är det inte så kul. När det ringer hela tiden. Journalister ringer hela tiden och ska prata om det som hände i Göteborg. Men jag har redan berättat om allt det där. Och de frågar "hur är det nu och blabla".

Med "det som hände i Göteborg" syftar Plura på när han vintern 2010 greps i Göteborg med fyra gram kokain på fickan. Den mediala cirkusen började snurra snabbare och snabbare kring Plura, som blivit än mer folkkär efter sin medverkan i Så mycket bättre och det egna matprogrammet Mauro och Pluras kök.

Några av låtarna...Eller texterna handlar om just det där som hände där nere. Var det skönt att göra låtar utav det istället för att prata med journalister?

– Jag har ju gjort bägge delarna. Jag har ju pratat med varenda journalist i hela Sverige om det där.

Är det ett annat klimat  nu? Ni firade ju 40 år som band nu. Var det mer skyddad verkstad tidigare?

– Det har ju exploderat så mycket. Man är mycket mer påpassad. Bara 2007 när jag skrev den här bloggen, i början var det ju inget märkligt. Men sen märkte jag att journalister satt och klippte ur den och gjorde artiklar och Hänt i veckan och allt det där. Så nu vågar jag knappt skriva något som kan vara lite liksom brännande. För det finns risk att det hamnar i tidningarna. Jag är mycket mer påpassad.

Lägger du band på dig själv...Passar du dig för att skriva vissa saker?

– Ja, absolut om jag sitter framför datorn. Det gör jag. Jag passar på mig själv väldigt noga.

Sparar du det till låtarna nu?

– Jag sparar väl det till låtarna eller till en kommande bok. Jag har ett bokkontrakt från Nordstedts som har legat i lådan där i ett år och som jag inte skrivit under ännu. En slags självbiografi. En uppföljare. Den förra slutade väl där vid 90-talet.

Ja, det har ju hänt en del sedan 90-talet. Kan man säga att det var er tuffaste period, för Eldkvarn

– Det kan man absolut säga att det var rent kommersiellt. Eldkvarn var liksom inte någon het potatis. Det kanske är ganska naturligt när man hållit på så länge som vi har. Det kan man ju förstå det var väl ganska. Man kan inte vara fokuserad i 40 år. Jag gick ju in rätt mycket för familjen då. Skaffade sommarställe och bil och köpte dyra soffor och sånt där.

Du blev en yuppie?

– Precis. Och då blev det lite sådär. När man har haft Eldkvarn som en fackla hela sitt liv som man har följt, som en fana man har vandrat under. Men då blir det lite sämre låtar.

För att du var lycklig och trygg?

– Ja det skulle man kunna säga. Att jag var inte ute och härjade och ställde till det med massa saker. Och det tär ju på en liksom. Det går ju inte att leva så. Att man ska härja och ställa till det för sig för att man ska skriva låtar och få material. Det tar ju tid att lära sig omställningen att leva ett mer lugnt och normalt familjeliv. Vad fan ska jag skriva om det här?

- Men man mådde ganska bra på 90-talet. Det var inte det att man hade dåligt med pengar men man började tänka "att om tre år så kanske jag inte kan fortsätta. Då klarar jag mig inte".

Vad tänkte du att du ska göra då istället?

– Jag vet inte vad man skulle göra då. Då hade man ju inte kunnat ha en bostadsrätt på Kungsholmen. Då hade man fått flytta ut till Aspudden eller Lilljeholmen eller ännu längre ut. Eller börjar jobba med något annat. Jag har aldrig direkt oroat mig så men det är klart att det var lite på 90-talet att kassan snart var slut och det kommer inte in några nya pengar. Skivförsäljningen började dala redan då och även om vi sålt ganska bra och den här är ju guldskiva vilken dag som helst.

Jag har nästan lyssnat varje dag på Atlantis. Den har varit bättre än alla psykologtimmar i världen. Det är fruktansvärt mycket kärlekslåtar...Och melankolin. Vad hände när du gjorde den plattan?

– Det är massa historier som är helt....M/S Alkohol...när jag lyssnar på den skivan så tänker jag "var fick jag allt ifrån".

Människoöden...Om att ha varit på toppen och sen när allt dalar.

– Jag hade hållit på att skriva låtar i flera år och det blev inget bra. Vi lägger undan de där låtarna. Jag hade inte riktigt lusten att göra skivor på något sätt. Jag tyckte inte att det räckte till. Jag hade hållit på och skriva i flera år. Så kom Moneybrothers skiva Blood Panic och det lät jävligt bra. Piggt och energi. Och producenten var Jaari som jag inte visste vem det var. Men vi kontaktade honom och genast fick vi kontakt. Man märkte att han var väldigt speciell. Så lånade jag Marias föräldrars sommarställe och åkte ut dit på vintern och färdigställde massa låtidér. Bara jobbade och jobbade och skrev om och skrev om. Där ur föddes de här låtarna. Jag håller med när man lyssnar på den där plattan. Jag undrar själv vad det var som hände.

Är du perfektionist när du jobbar?

– Ja det är jag. Jag skriver om och om igen. Jag är alltid missnöjd med nånting. I varenda låt man har skrivit så finns det grejer man inte är nöjd med textmässigt.

Är du krånglig att arbeta med? Är du liksom Ulf Lundell och Kjell Andersson?

– Nej jag är inte alls krånglig. Jag är väldigt öppen för andras åsikter och förslag. Kanske för öppen. Och Jaari är jävligt envis. Det är väldigt bra att någon håller i rodret och kursen. Det är väldigt svårt att få igenom något med Jaari då får man slita. Man vet inte varför låtarna blir som de blir. I början så blev man orolig, varför känns de inte lika angelägna. Men så är det. Man går vidare och ibland bara pang  slår det till och man gör en låt som Fulla för kärlekens skull som blir jätteälskad. Hade det varit för 20 år sen och jag hade gjort den här skivan så hade man tänkt "det finns ju ingen Fulla för kärlekens skull på den här skivan. Hjälp!". Men man lär sig sen, låtarna kommer när de kommer.

Hur går det till när du skriver. Behöver du vara ensam?

– Ja i första skedet. Jag måste sitta ensam ett par veckor...

Blir du inte galen då?

– Det är svårare och svårare att vara ensam. Jag längtar ju hem. Det gjorde man inte förr på samma sätt. Ju äldre man blir desto svårare blir det att göra det där "Plura bara åka iväg och sitta och skriva låtar".

Du fyllde ju 60 alldeles nyligen - grattis i efterskott. Har du haft alla livskriser man kan ha?

– Nej jag har inte haft några kriser liksom.

Hela livet har varit en enda lång kris?

– Ja. Hela livet har varit en enda kris. Mer eller mindre. På 70-talet hade man inga obligations. Man hade inte familj, inga barn, ingen bostadsrätt, ingen bil, man hade ingenting. Det var ju så lätt då. Man behövde aldrig känna det här ekonomiska ansvaret att dra in stålar. Men då var man jävligt fattig men man hade ändå råd att dricka vin. Man hade jävligt kul. Vi bodde på Rörstrandsgatan i en tvåa som kostade 225 kronor i månaden. Och det var hur lätt som helst att fixa bostad. Hur jävla lätt som helst. Det tog fem minuter. Och jag kunde fråga brorsan när vi var på krogen - du jag behöver betala hyran imorrn, har du 225 spänn. Javisst.Nu kan jag ju inte säga ja jag ska betala ränta och ammoertingar....16 000 har du det på dig? Så det har blivit lite annorlunda.

– Och sen kom 80-talet och då slog vi igenom och turnerade med Ebba Grön och valdes till Sveriges populäraste band. Och då levde man rock 'n roll liv men det var ändå ganska misär. Vad man utsatte sig för. Man var inte så lycklig för det. Trots att det gick bra och man tjänade pengar, satt på krogen varenda kväll. I efterhand har jag förstått att man var ganska olycklig. Man visste inte hur man skulle hantera saker. Gjorde massa dumma grejer. Men man hade ju kul kanske. Fast innerst inne var man olycklig och osäker.

Och på 90-talet var det ingen Eldkvarnhysteri direkt. När man ser tillbaka på de här 40 åren...Det har ju varit rätt kämpigt liksom. Det har ju varit bra för Eldkvarn för vi har alltid fått slita för att betala hyran. Nu ska man inte sitta och...Jag har haft det bättre ekonomiskt än de flesta men nu är det...Den bästa tiden som Eldkvarn har haft. Det är väldigt tacksamt att få uppleva det här igen. Att man är så populär igen.

Är ni som bäst nu?

– Ja. Vi var grymt bra i början av 80-talet. Werner vår trummis brukar säga det. Det var ett jävligt tight band. Då hade vi blås. Vi har haft våra bra perioder och våra mindre bra.

Hur orkar du?

– Jag ska undersöka vad det är för fel på benet. Miniskeln är dålig. Jag kan inte träna eller springa eller nåt sånt där. Jag har dålig kondis. Vi spelar en och en halv timme, det är vad jag orkar. Jag är 60 år. Och man står och skriker och spänner sig och tar i. Man ligger på något slags max. Om det inte är någon ballad då kanske man kan slappna av lite.

Det har ju varit lite skriverier om det här med din ex-flamma Kajsa Grytt och den här låten Tårar från en Clown. Varför kontrade du?

– Det verkar som att de har börjat någon pingpong mellan mig och Kajsa. Jag skrev ett inlägg i Svart Blogg (Pluras tidigare blogg, reds. anm) som hette Samtal med en död fotograf, och det var något slags triangeldrama mellan mig och Kajsa och honom. Eller hon övergav mig för honom. Jag fick det där dödsbeskedet. Han var en jättegod vän och då skrev jag det där som någon slags dödsruna. Om när vi höll på att bråka och tjafsa.. Det var ingen attack mot Kajsa men hon uppfattade det så. Hon blev väldigt sur och ledsen. Så träffades vi för vi hade liksom inte rett ut det där. Vi pratade i två timmar och hon berättade sin version av hur vårat förhållande var. Och så skrev jag ett kapitel om det, hennes story. Så läste hon det och det tyckte hon var förskräckligt. Så sa jag men det är ju dina ord, liksom. Så läste hon en gång till och då var det jättebra. Så kom hennes bok ut och då skrev hon tydligen en del om mig. Att jag hade tvingat henne till abort - vilket jag inte gjort. Det var massa påståenden som drogs upp i kvällstidningarna. Så ringde hon upp mig och sa "Jag har aldrig sagt det där, jag menade inte så". Det är lugnt sa jag. Det är inga problem. Men jag kommer hämnas i en låt, sa jag. "Nej gör inte det, förstör inte för mig", sa hon. Jodå det ska jag göra sa jag.

– Det är väl lite så....Att ger man sig in i leken får man leken tåla. Om hon skriver om mig så får väl jag skriva om henne. Om jag vill eller har lust. Som låtskrivare är man tacksam för idéer. Nu handlar inte låten om bara henne. Det handlar väl om flera jag har varit tillsammans med.

Alla gamla ex?

– Ja.

Det känns som att hela albumet är ganska revanschlystet.

– Ja, jag är väldigt revanschlysten av mig. Det är en av mina styrkor. Att jag hela tiden tänker att jag ska komma igen. Jag ska komma igen, jag ska visa dom. Jag ska fan i mig visa dom att vi kan göra en skitbra platta. Det är en drivkraft hos mig och hos Eldkvarn också. Att man aldrig ger upp. Även fast man blir nerslagen så kommer man tillbaka. Den här skiva handlar mycket om åldrande och döden. Åldrandet och döden som väntar.

Trivs du med att bli äldre?

– Jag har gjort det tills nu. Tills benet började krångla. Ålderskrämpor och förslitningsskador. Det kommer ju komma nu. Att fylla 50...Många frågade om det inte var jobbigt. Men man är ganska klar över var man kommit. Man har accepterat att man är den man är. Man behöver inte bry sig om så mycket. Man bryr sig inte om vad andra tänker. Man bryr sig inte om vad man har för kläder eller hur man ser ut eller att man är lite flintis. Det är ganska skönt. Det är bara att hoppas att det fortsätter ett tag till.