Anitha Schulman: Vad ska vi säga till våra barn?

När jag var liten så kom videobandspelaren och kabelteven till hemmen. Plötsligt fanns en tillgänglighet till allt det där som annars bara presenterades under mycket ordnade former i en publik salong med stor vit duk. Helt plötsligt kunde du kolla på Kalle Ankas Jul oftare än en gång per år. Eller flera andra Kalle Anka-filmer för den delen.

När mina föräldrar köpte video- och parabolantenn var de bekymrade över vad det här kunde innebära - att allt fanns att tillgå hela tiden. Alla förstod att det här inte var någon bakmaskin som var årets julklapp 1988 och sen försvann illa fort från marknaden. Man förstod att en ny era hade tagit vid. Något som alltid varit relativt svårtillgängligt fanns nu till hands i tid och otid. Skulle vi få fyrkantiga ögon på riktigt den här gången?

Vi växte upp i ett DDR-Sverige, för att citera Filip & Fredrik, med två tevekanaler att tillgå och så kallad appointment viewing tevetablå. Vi var ju så skyddade. Tevetablån tog upp två smala spalter i kvällstidningen. I dag kräver den en egen redaktion.

Tablån var vårt nav och den satte agendan för alla veckodagarna i veckan. Hela ens livsmönster styrdes utifrån vardagsrummet. Hur man la upp sin dag – veckan handlade ofta om före och efter ett visst program.

Med kabelteven blev denna veckoplan än mer omfattande.

Men kabel och video var inte bara av godo.

Visst luckrades DDR-Sverige upp men rädslan för vad framtiden hade i sitt sköte hängde som en giljotinbila över superlativen. Skräckfilmer att hyra när som helst av vem som helst. Porr att se för vem som helst som orkade kolla på TV1000 efter midnatt. Eller spela in på video och märka bandet med något diffust.

I dag är ju det knappt ens en diskussion om huruvida skräckfilmer är skadligt. Men vi förfasas över porrtillgängligheten på Internet och forumens diskussioner.

Men vet ni vad? Vi är lika oroliga som våra föräldrar var för oss när vi ringde Heta Linjen. Vi är lika rädda för samtiden som våra föräldrar var när vi hittade porrtidningar i skogen.

Våra föräldrar berättade för oss att blodet i skräckfilmen var ketchup precis som deras föräldrar berättade för dem att Elvis bara hade fel på höfterna.

Vad ska vi då berätta för våra barn?

Att när porrstjärnan kommer så där jättemycket så är det inte så inte sperma utan béchamelsås?