Det är något med Eurovision som gör att jag vill kräkas.
Det är något med den goda stämningen som skaver. Om nu en helt splittrad kontinent ska enas genom musik, varför låter den så förbannat likriktad? Varför är den så erbarmligt slätstruken?
Varför glömmer man varje låt tills nästa börjar och den låter ungefär likadant som den förut? Varför kan ingen skilja på Island eller Norges bidrag? Varför kunde man väcka en död ur sin grav och få alla de rätta svaren på vad varenda ämne i varenda låt?
Jag blir sällan arg längre. Senaste gången det berömda topplocket gick var när några överbetalda komiker skulle håna Karin Boye i en av de svenska uttagningarna (naturligtvis från Göteborg) i Melodifestivalen 2022. I min bok är poeter heliga. De har förändrat världen på riktigt. Så givetvis gick jag rakt i fällan.
MISSA INTE: Final Eurovision Song Contest 2025: Startordning för alla länder, tid & KAJs startnummer
Att pissa på allt heligt är det enda heliga vi har kvar i det här landet.
Men så är jag också en lätt åldrad gammal poet-jävel och garanterat varken måltavlan eller publik för skämtet i fråga.
Eurovision är en sakral tillställning för nästan hela Sverige. Vi har varit väldigt framgångsrika och de senaste åren har vi skickat slimmade, skitsnygga låtar och nummer, akter av klass och elegant koreografi.
I år vann ett gäng finnar från Österbotten med en låt om att bada bastu. Det var som om hela det ängsliga, trendiga och progressiva Sverige drabbades av total panik. Förvirringen måste ha tilltagit när låten och artisterna i fråga dessutom seglar upp som favoriter till att vinna hela skiten.
Tänk om det händer? Vad skulle det göra med vår självbild?
Det går inte att tycka illa om det svenska bidraget.
Att numret knappt skulle platsa i en revy på en högstadieskola blir plötsligt charmigt och lite rörande. Finlands sak (och dit hör att bada bastu) blev plötsligt vår. Inget konstigt med det.
Sverige tog sig också programenligt till final. Det gjorde också bland annat San Marino som är en brant trappa och två kiosker mitt inne i Italien och de gjorde det med en låt som hyllade…öh…Italien.
De som älskar Eurovision brukar alltid anklaga eventuella kritiker för att vara sura gamla gubbar och de har rätt. Förutom att jag inte är ett dugg sur. Jag hade bara hoppats att under första semifinalen bli i alla fall en gnutta berörd och i alla en enda gång.
Ska man ena en kontinent genom musik krävs det mer än knähöga stövlar och roliga farbröder i för trånga kavajer.
Men vad fan vet jag? Jag är en gammal depprockare som blir glad av dyster musik. Jag tror kanske inte att musik kan förändra världen men musik kan trösta och förändra människor och tröstade människor blir modiga människor och sådana människor kan i sin tur förändra världen.
Nåja. Det är en semifinal kvar. Och sen en final. Och kräkmedlet från Azerbadjan gick i alla fall inte vidare. Men hur kunde låten från Portugal göra det? Och är Italiens bidrag bra eller bara ett enda uselt hanterad poetisk sörja?
Det är då det slår mig. Jag är fast i skiten jag med. Jag satt till och med med block och penna och skrev ner vilka fem nummer som skulle missa finalen.
Jag satte alla fem.
Och Edward af Sillén är en mästare i att kommentera bidragen med exakt den innerliga men ändå distanserade blicken man måste ha för att överleva den här veckan.
Fan också. Jävla Eurovision.
