Efter Miss Li i fjol och Sara Parkman årets dessförinnan skrivs nu Amanda Bergman in i pristagarlängden. Utmärkelsen samt 30 000 kronor ges sedan 1987 till en kvinnlig artist, gärna med förankring i folkparkerna.
— Det spelar ingen roll om det är stort eller litet, man blir jäkligt glad när man får ett stipendium oavsett, säger hon själv.
I sommar turnerar hon inte i folkparkerna men till mindre svenska scener – ett drömupplägg för hennes del.
— Stora spelningar är typ de värsta jag vet. Jag gillar att spela i obygden, och för det är sommaren väldigt bra.
”Säregen röst”
Juryn konstaterar att hon med ”såväl säregen som varm röst” går hem även internationellt. Fjolårets turné skulle också ha fortsatt ut i Europa, men när hennes man, producent och medmusiker Petter Winnberg skadades i en cykelolycka i höstas ställde Amanda Bergman in. I sommar är han med på vissa av hennes spelningar, och Europaturnén hoppas hon kunna ta upp senare.
För ett år sedan släppte hon sin första soloskiva på åtta år, den hyllade och Grammisprisade ”Your hand forever checking on my fever”, mer lågmäld än den musik som hon gjort med bandet Amason.
Bara ett år senare är hon i färd med att avsluta ännu ett soloalbum – ett hittills något gladare" – som ”förhoppningsvis” kommer i höst.
— När jag jobbade med den första skivan kändes den som en hägring. När den verkligen blev släppt fick jag en så otrolig energi. Det var som att stå bredvid mig själv och se att ”nu skriver den där jäveln”, då släpper jag inte taget, nu bara kör jag.
Älskad pappa
Även Amason har spelat in ett nytt album som ska släppas efter hennes nya soloskiva berättar hon.
Den förra soloskivan handlade till stora delar om förlusten av en älskad pappa. Nu tar hon in sina upplevelser av världsläget – vilket hon gjorde också i singeln "Vi bär alla barnen" där hon medverkade i Singers in Solidarity with Palestine
— Hittills handlar det om hur man bearbetar det enorma informationsflöde som man lever med i sitt privilegium. Det är mycket mer från det perspektivet.
