Redan före premiär är större delen av biljetterna slutsålda, ett guldläge kan tyckas även för en teater som måste dra in 70 procent av pengarna själv.
Men Västanå i Sunne är den yngsta länsteatern och har också lägst offentlig finansiering, framhåller den konstnärlige ledaren och regissören Leif Stinnerbom.
Redan förra året förklarade han att teatern aldrig hade varit så hårt ekonomiskt trängd. I år är läget – trots utsålt i fjol – ännu värre. Med inflationen och höjda löneavtal har kostnaderna ökat stort utan att anslagen räknats upp.
— Det enda vi kan göra är att höja biljettpriserna och det är ju inget vi vill. Det blir en snedfördelad publik, det blir de som har pengar som kommer – det tycker jag är en dålig kulturpolitik.
— I fjol hade vi fullsatt men det hjälper inte. Vi har en liten buffert, men vad händer sedan?
Dovt mörker
Världsläget 1914 ligger som ett dovt bakgrundsmörker i Selma Lagerlöfs berättelse om en fattig pappa som blir galen, tycker Leif Stinnerbom som ser fler likheter med i dag, också i hennes beskrivningar av en hotfullt varm och torr sommar.
— Det där med kejsare är heller inte helt okomplicerat. Man kan säga att Selma beskriver ett kejsarvansinne, en kritik mot diktaturer helt enkelt, mot folk som upphöjer sig till kejsare och gör sig förmer.
Första gången han satte upp ”Kejsarn av Portugallien” på Västanå, för 25 år sedan, hade Leif Stinnerbom just flyttat till en bondgård i Östra Ämtervik, ovetande om att det var just där som förebilden till pjäsens huvudperson, Jan i Skrolycka, dog.
Han var ett gammalt tjänstehjon som enligt dåtidens fattigvård bytte boende var fjortonde dag – gården där hjonen dog blev tvungen att betala för begravningen.
— Han fick lunginflammation just när det skulle ske ett sånt här byte och då kastade de upp gubbstackarn på en skottkärra och sprang med honom för att komma över hemmansgränsen till vårt hus. De klarade det, han hinner precis komma in här så går han bort.
Replik
Leif Stinnerbom berättar också att han vinnlagt sig om att få med vad som enligt honom är romanens – och pjäsens –bästa replik. Beskylld för att bara sitta och ljuga försvarar bonden Ol’Bengtsa fantasins kraft: ”Det är gött så länge en kan göra sig kalas i tankarna, di smakar bättre, di, än di riktige”, säger han.
— Det tycker jag är en så fin beskrivning av hur viktig kulturen är.
