Gustafsson i ny ”gubbfilm” – ”yngre är pinsamma”

”Regnmannen”, baserad på Jonas Karlssons roman med samma namn, utspelas i en liten småländsk by där den pensionerade teaterchefen Ingmar, spelad av Robert Gustafsson, lever för att ta hand om sin avlidna frus rosor. Men sommaren är den varmaste i mannaminne och regnet lyser med sin frånvaro.

Med sin irriterande granne Burman, som spelas av Jonas Karlsson själv, får Ingmar chansen att komma tillbaka till rampljuset och förändra hela byns tillvaro – eller till och med hela världen.

Holm fann inspirationen till filmen i regnet. Trots att han beskriver den som gammalmodig – med en början, mitt och slut – tror han inte att filmen skulle ha gjorts för tio år sedan.

— Jag känner att den här filmen har ett dolt miljöbudskap som jag kan älska att det inte är skrivet på näsan. I filmen ser man hur politiker faktiskt kan börja tro på någonting som är helt ”bananas". Tittar vi på USA och Trump så ligger det verkligheten nära.

Ville vara äldre

Det var först i ett senare skede som Holm insåg att berättelsen än en gång kretsar kring en butter, inrutad gubbe som har mist sin fru i cancer. Han förnekar att det skulle handla om en fäbless. Hoppas man på en ny typ av Ove-film blir man besviken, framhåller han.

Robert Gustafsson har en annan stor ”gubbroll” i bagaget i ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” från 2013.

Hur gör man för att det inte bara ska bli en karikatyr på gubbar?

— Jag tänker inte så mycket på det därför att jag dels alltid har velat vara äldre än vad jag är. Det är först nu när jag är 60 som jag känner att jag bara kan bromsa lite, säger Gustafsson och tillägger att han alltid har tyckt att yngre människor är pinsamma.

En hommage till morbror

Redan när han läste Karlssons roman kände Gustafsson igen sig i Ingmar. Denne har dock – till skillnad från de andra i filmen – ingen dialekt.

— Det var ungefär som att ta bort mina stämband. Dialekter är det bästa jag vet. Men i den här storyn är det ju precis tvärtom, en Stockholmsgubbe som har kommit till landet.

Jonas Karlsson, som har rötter i Småland, hittade sin dialektinspiration i sin framlidne morbror som bodde i Vissefjärda.

— Inga jämförelser i övrigt med Burman, han var otroligt gullig min morbror Sven, men då tänkte jag att det var lite fint att han får låta så. Det blir som en hommage.