Ryktet sprider sig snabbt när Jana Kippo (Amanda Jansson) återvänder till hembygden i Västerbotten för att få rätsida på sin alkoholiserade tvillingbror. Den handlingskraftiga systern kavlar upp ärmarna för att ta itu med broderns problem, men tvingas snart konfrontera sina egna.
Det är tungt, mörkt och intensivt. Sanna Lenken beskriver det som ”känslomässig action”.
Klicka här för att följa oss på Google— Jag älskar precis som Sanna när det blir köttigt och det står saker på spel, och i den här berättelsen finns det inte en enda scen som är en transportsträcka. Det pågår ständigt något, säger Amanda Jansson.
Hon rankar Karin Smirnoffs debutroman som sitt livs starkaste läsupplevelse.
— Jag kommer själv från ett litet ställe, så jag kunde känna igen mig i hur hon beskriver folket och omgivningen och hur de pratar om varandra.
Återförenas
Jana Kippo känner hon väl efter att ha gjort samma roll i Teater Västernorrlands uppsättning. I SVT:s miniserie återförenas hon med Sanna Lenken, som regisserade henne i genombrottsserien ”Tunna blå linjen”.
— Då var du helt grön och väldigt orolig efter varje tagning om det var bra eller inte. Nu är det en helt annan självsäkerhet och trygghet i dig, säger Lenken.
Karin Smirnoff har läst manus under arbetets gång och varit bitvis hård i sin kritik, enligt regissören. Men när hon fick se den färdiga serien gillade hon vad hon såg.
— Det var nervöst. Hon är som Jana Kippo, så hon hade sagt att det var skitkasst om hon tyckte det. Att hon inte gjorde det var en lättnad. Jag blev berörd av att hon blev berörd.
Slitit hårt
Inspelningen beskriver de som både fysiskt och psykiskt utmanande. I de norrbottniska skogarna fick tv-teamet klara sig utan el och rinnande vatten, och göra sina behov på utedass.
— Det var noll glamour och mycket slit, men för att få den här stämningen som vi ville åt hade det inte gått att göra det någon annanstans, säger Lenken.
I serien förekommer våld, missbruk och sexuella övergrepp. Scener som hör till de svåraste både regissör och skådespelare spelat in.
— Jag är mitt instrument och jag känner de här känslorna. Kroppen vet inte att det är på låtsas. Gråter jag så gråter den, har jag panik så har den panik. Det är kul, men det har slitit hårt, säger Amanda Jansson.
Trots allt mörker så rymmer berättelsen också värme och ömhet.
— Även om folk beter sig som svin så finns det försoning, säger Lenken.
.jpg)
