E-Type om tiden på slottet: ”Under ytan”

Martin ”E-Type” Eriksson ogillar att se tillbaka på livet. Trots det var det en självklarhet för honom att tacka ja till att medverka i ”Stjärnorna på slottet”.

— Det är ett av få program där man faktiskt hyfsat oemotsagd får berätta sin egen historia, säger han.

Tillsammans med simstjärnan Sarah Sjöström, skådespelaren Johan Hedenberg, artisten och programledaren Lotta Engberg och tv-profilen Lasse Kronér utgör han årets gäng i SVT:s program där kända svenskar berättar om sina liv.

Ingen tog plats

Just den sammansättningen lockade extra för E-Type:

— Jag har varit med i ganska många program där man tussar ihop olika människor. Men just i det här gänget var det ingen som tog extra plats eller vägrade berätta om vissa saker, det var väldigt friktionsfritt, säger han.

I just ”Stjärnorna på slottet” har det blivit ett slags kutym att berätta om tidigare trauman och mörka kapitel i livet.

För E-Types del var det dock svårt att plocka fram mörkret.

— Jag har levt efter devisen att ha en jättestor framruta och inga backspeglar. Jag har svart bälte i att inte blicka bakåt, säger han.

Därför meddelade han produktionen före inspelningen att han inte ville prata om det som hände hans då ettåriga dotter i fjol då hon svalde ett leksaksbatteri, något som slutade i akut operation, sondmatning och vård i respirator.

Till slut berättar han ändå om händelsen under sin dag i programmet.

— Jag ville absolut inte prata om den här hemska olyckan. Jag går sönder, blir mörk, och tappar all kreativitet av det. Men så insåg jag att jag faktiskt hade en enorm möjlighet i att informera andra, för det här är en fara som lurar i många hem, säger han.

Fick reflektera

För Sarah Sjöströms del var det nervöst att vara med i programmet, främst för att hon var orolig för att hennes livshistoria inte skulle vara ”tillräckligt intressant”.

— Alla andra är ju sådana otroliga ”storytellers”. Det var svårt att veta om mitt liv var tillräckligt intressant. Jag fick reflektera mycket innan så att min berättelse inte bara skulle handla om hur det är att vinna medaljer, säger hon.