Får man skriva vad som helst om sin pojkvän? Och hur långt får man gå för att försöka förändra honom?
— Jag vill ju bara visa att det kan vara så ändå, fast det är fel, säger Amanda Romare, när hon tar emot på sina 44 kvadrat i Malmö tillsammans med pojkvännen, som sitter framför datorn med brusreducerande hörlurar på.
Klicka här för att följa oss på GoogleBokens Amanda är inte nådig: Hon får panik av sambons begynnande kulmage och slöa livsstil. Hon tycker ju att han är fin, men det enda hon ser är hur ryggen krummas framför datorn och hur hemorrojderna pressas fram mellan skinkorna.
”Då vill jag bära honom till träningscykeln och trycka Ozempicsprutan i hans lår”. Senare i boken trycker hon den rakt in i hans mage.
Gillar inte kulturdebatter
I debatten om boken talas om både psykisk misshandel och att föra in litteraturen på farlig väg. Själv försöker Amanda Romare undvika att kommentera, för överlag gillar hon inte kulturdebatter.
— Det finns ändå lite viktigare grejer också, liksom runt om i världen. Och ibland kan de förstora så jävla mycket.
Det är bara att hantera att folk har åsikter, konstaterar hon.
— Det är väl bra också på något sätt, för jag tycker att man ska döma när en person är taskig mot en annan person.
Precis som genombrottsboken är ”Judas” skriven i dagboksform och ger känslan av totalt utlämnande. Men alla som är med har fått läsa i förväg och haft vetorätt kring vad som får lämnas ut om dem. Amanda Romare är dessutom tydlig med att det finns stora inslag av fiktion.
Var går gränsen för hur mycket hon lämnar ut sig själv?
— Möjligtvis några av mina värsta OCD-tankar, för de känner jag kan plockas upp på fel sätt. Då kan jag målas ut som den äckligaste sexmissbrukaren i världen, så säger mina sextvångstankar kring det i alla fall.
Hoppas på Netflix
”Halva Malmö” blev en succé även som Netflix-serie och drömmen är att även ”Judas” ska bli tv-serie. Inget är dock bestämt.
För Amanda Romare snurrar hjulen fort. I närtid väntar uppdrag som OS-kommentator och en ungdomsserie på SVT. Hon har kommit en bra bit på nästa roman, där huvudpersonen inte heter Amanda, och hon jobbar också med ett långfilmsprojekt.
Drömmen på lång sikt är att bli bekräftad ”som en vis och väldigt duktig författare”.
— Men jag tror faktiskt aldrig att jag kommer att landa där.
— Just nu är jag bara glad varje dag jag vaknar upp och känner en liten tacksamhet för att man inte är "cancelled" eller har någon sådan katastrof som man måste hantera.
