Tre pojkar tvingas fira en rasande mamma på mors dag. De blir intvingade i hennes rum av sin pappa. Mamman skriker att hon inte vill, ber dem ”dra åt helvete” och kastar böcker.
I sin bok ”Glöm mig” skrev Alex Schulman självbiografiskt om sin alkoholiserade mamma som ville bli lämnad i fred. Morsdagsminnet ägnade han inte mer än en sida, men han har alltid känt att han vill göra något mer av det.
Klicka här för att följa oss på Google— Det har de element som jag gillar med historier, den är både väldigt sorglig och tragisk, men det finns också en komik i det.
Alex Schulman har använt den egna uppväxten i det han skrivit även tidigare. Men den här pjäsen beskriver han som fiktion. Han vill heller inte förklara om orsakerna till mamman Saskias tunga livssorger är hämtade från hans egen familjehistoria eller inte.
–Jag vill inte gå in på vad som är vad, jag skulle hellre säga att allt är fiktion.
Knappast vackra
I första akten gör de tre vuxna sönerna motvilligt en tårta tillsammans för att fira sin gamla mamma som väntar på andra sidan dörren. Det konfliktfyllda tårtbaket väcker barndomsminnena till liv och de bilder som tecknas av modern och fadern är knappast vackra. Efter paus bjuds publiken i stället in till modern Saskias sovrum och får höra hennes monolog.
— Man kanske buar när ridån går upp för mig, säger Helena Bergström.
Hon ser rollen som ”en fantastisk gåva” och tycker att Alex Schulman ”borrat sig in i en kvinnas hjärta”.
— Det är så mycket igenkänning i detta. Även om man inte kan förstå hur hon kan bete sig så mot en liten pojke, finns det förklaringar.
”Försoning”
Pjäsens Saskia är den första modersgestalt som Alex Schulman skriver om i jag-form. Den här gången tycker han sig nå djupare in i smärtan.
— Alla de här texterna är försök till försoning och förlåtelse. Ibland är det som att jag inte kan vara regissör, jag fastnar i Helenas spel och då måste jag faktiskt säga att jag alltid är rädd för henne, alltså på scen, men det finns också stunder då jag ömmar för henne.
Den egna historien är inte intressant tycker han. Även om han skriver för att begripa den vill han skildra det universella.
— Jag hoppas att den stora behållningen inte blir ”jaha, var det SÅ som Alex mamma var”. Drömmen är att vi börjar titta på den här kvinnan och att vi långsamt ska börja förstå henne.
