Nationalmuseum i Stockholm vill göra Johan Tobias Sergel känd – igen, på hemmaplan men också internationellt.
— Alla känner till Sergels torg men få vet vem Sergel var. Han är en av våra alla största konstnärer och kallades den störste sedan Michelangelo, säger intendent Linda Hinners.
Klicka här för att följa oss på GoogleNationalmuseum gör sin största Sergelutställning någonsin 250 år efter att Gustav III kallade hem honom från Rom. Sergel skulle bli ny hovskulptör och föreviga kungligheter i marmor. Han tackade ja men drog ut på hemresan bland annat genom att stanna till ett år i Paris och länge också i London hos sina konstnärsvänner.
Är det Gustav III:s fel att Sergel fastnade i Sverige och aldrig fick ett brett internationellt erkännande?
— Det var en avgörande händelse i hans liv. Han hade ju internationella uppdragsgivare, han hade kunnat stanna och göra karriär i Paris och London, säger Daniel Prytz, utställningens kurator och jämför med den danske stjärnan Bertel Thorvaldsen som stannade 40 år i Italien och kom hem som nationell hjälte.
Ruinerad talang
”33 år i Sverige har ruinerat min talang”, skriver Sergel i ett brev sent i livet. Av sina teckningar att döma var han en levnadsglad konstnär men tidvis också djupt deprimerad och svårt sjuk i gikt.
Kungamarmorn finns med men bara på ett hörn. Desto mer plats ges åt terrakottaskisserna och de färdiga marmorskulpturerna med huvudpersoner hämtade från antika myter. De visas tillsammans med centrala målningar av konstnärsvännerna under de elva åren i Rom – tillsammans målade, skulpterade och tecknade de, ofta utifrån samma eldiga och blodfulla mytologiska ögonblick.
— Varje detalj sjuder av liv, säger Linda Hinners.
Tecknade maniskt
Med start i Rom tecknade Sergel närmast maniskt sin vardag, berättar Daniel Prytz. Teckningarna var hans privata ögonblicksbilder, av sambon Anna Rella Hellström och barnen från sommarstället Ingenting i Solna, karikatyrer av vännernas dryckesslag på krogen Kräftriket men också självporträtt. Många av dem har tidigare varit i de efterlevandes ägo och ställs nu ut för första gången.
— De är befriande och otvungna, säger Daniel Prytz.
Även de erotiska och ibland pornografiska teckningarna får större utrymme än tidigare.
— Det har en betydelse för hans konstnärskap som helhet, det går tillbaka till ett slags frigörelse när han kommer ner till Italien.
