Camilla Gervide: "Vad ska man annars skråla till klockan 04?"

Hon är tillbaka. Igen. Kvinnan som aldrig ger upp. Kvinnan som ser ett nederlag som en uppmaning från högre makter att ”på det igen bara”.

Jag talar givetvis om Linda Bengtzing.

Linda Bengtzing, skvallerpressens mästare på att gråta ut, är numera ett lika vanligt förekommande inslag i dessa sammanhang som Herr schlagerkonung själv, Christer Björkman.

År ut och år in ställer hon sig på Melodifestivalens scen, iklädd något raffigt som alltid lyckas vara lite för kort eller lite för urringat, omgiven av ett gäng dansare med lika smaklöst designade kläder, där männen alltid har vaxad bringa och minst två flaskor Barnängens barnolja utsmetat på bröstet.

På samma självklara, klämkäcka vis kan man nog räkna med att Linda ställer upp med en mer klassisk schlagerlåt även i år.

Hon får mig osökt att tänka på Grevinnan och betjänten som alltid sänds på TV på nyårsafton. ”Same procedure as last year, Miss Sophie? Same procedure as every year, James”.

Jag tror det är lite så Linda Bengtzing jobbar. Om man lyssnar noga på alla låtar hon någonsin ställt upp med i Melodifestivalen så bygger dom alla på exakt samma, icke-vinnande koncept. En kort käck inledning innan versen kommer. Snabb ska den vara! Man får inte slösa bort sina dyrbara tre minuter på en massa intro. Men givetvis skrålar Linda redan en bit av refrängen där för att riktigt nita fast den i folks medvetande.

Sedan kommer den klassiska schlagerkonstruktionen:
Vers
Refräng
Vers
Refräng
Stick
Höjning

Man får absolut inte glömma höjningen. Den är det viktigaste av allt. Vad ska man annars skråla till klockan 04 på Soap Bar? Givetvis ska ju höjningen ligga på det allra sista ordet i sticket så man gliiiiiider upp ett helsteg precis som man nog gliiiider omkring på scenen efter Linda Bengtzings dansare är klara.

Är det förresten bara jag som tänker på sån där grillad kyckling på spett som man kan köpa i mataffären när jag ser hennes dansare? Glänsande utan kroppsbehåring? För mig är liknelsen slående.

Men höjning var det, ja. Ingen höjning, ingen schlager. Kort och koncist. Så enkelt är det. Det skulle vara lite som Simon & Garfunkel utan Garfunkel. Simon? Vem fasen är Simon liksom?

När slutet på låten till sist är nått så förväntar jag mig inget mindre än ett klassiskt cha-cha-cha-slut för att toppa det hela. Där har ni det. Hem och skriv schlagerlåtar med er nu!

Jag förväntar mig att Linda Bengtzing går upp på scen på lördag och gör det som Linda Bengtzing gör bäst. Låten heter "E det fel" på mig? Låter inte det som en klassisk Bengtzing-dänga, så säg? Lägg den till högen av "Jag ljuger så bra", "Alla flickor utom jag" och "Hur svårt kan det va", och du har dig själv en samling av klassiska "jag är så trasig och behöver en man som bekräftar mig-låtar”.

En stark kandidat till årets julklapp! Gör mig inte besviken nu, Bengtzing!