Camilla Gervide: "Hur fan har Serneholt fått jobbet?"

Ett tal till nationen.

Kära Sverige.

Min fråga är en och en endast. Vad fan hände?

Har min konspirationsteori till slut slagit in? Har Christer Björkman verkligen suttit backstage och kopplat om samtal och sms-röster?

Och i så fall varför? För att få mer kompisar? För att skapa löpsedlar? För att han helt enkelt kan? Inte var det för att få de bästa låtarna till final, det är en sak som är mycket säker.

Startfältet bestod av två mycket tydliga grupperingar. Bra och dåliga. De bra bidragen åkte ut ett efter ett. Föll som flugor. Flugor till koskit. Giftig koskit.

När RedOne-producerade Love Generation fick lägga sig pannkaksplatta till förmån för den grekiska Barbie-liknande Sara Varga - vars ansikte ser så pass botoxat ut att hon ser helt död på scenen - så var jag nära att stänga av teven.

Men jag satt ändå kvar med förhoppningen om att det skulle avslöjas att den smått hysteriska Marie Serneholt ännu en gång läst upp fel resultat.

Jag kunde helt enkelt inte tro att det var sant.

Sant är det dock att hela startfältet i Melodifestivalen använt sig av samma koreograf och samma stylist. Det var genomgående så mycket förlängt och lockigt hår i mittbena att jag till slut förväxlade Shirley’s Angels med en hårtoningsreklam. "Glossy, glossy!"

Det där lockiga håret skulle det sen slängas med i tid och otid, samtidigt som den klassiska handrörelsen ”sträck ut, ta tag och dra tillbaka” frekvent idkades.

Det var generellt mycket handviftningar fältet igenom. Kan det bli mer schlagerklyscha?

Att titta på samma bidrag två gånger på en och samma kväll är i min bok ungefär lika spännande som att se på färg som torkar. Hade inte SVT råd att hyra in en mellanakt som underhållning eller vad är problemet?

Vi har redan sett Pernilla Andersson fejkspela en klarröd gitarr en gång. Behöver vi verkligen se det en gång till?

Vad är syftet med att se Love Generation köra exakt samma koreografi som i sin musikvideo som redan visas på stora skärmar i bakgrunden?

Är det nödvändigt att Sara Varga snubblar upp på scenen en gång till i en klänning som ser ut som en brudklänning köpt på Ullared?

Och till slut: är det verkligen en nödvändighet att Marie Serneholt är med som programledare i Globen?

Vid sidan av proffset Richard Olsson så verkar hon smått hysterisk och så stiff att kvastskaftet hon måste ha uppkört i röven framstår som ett under av mjukhet. Hon håller så hårt i sina manuskort att knogarna vitnar, men vad hjälper det?

Hon inleder ändå varje mening med ljudet ”Mmmm..” vilket får mig att vilja krypa in genom min teve och knuffa henne av scenen.

Om Måns har coachat henne inför programledarjobbet och det här är vad som blev skörden av den sådden, så undrar jag vad utgångsläget var och hur f&%#”n hon har fått det här jobbet.

Nej. Nästa år ska följa mini-Mello istället!