Så bra är nya Beck-filmen Dödläge: "Inte bara en enda stor gråtfest"

Beck Dödläge är den femtionde filmen i ordningen. Förstå hur oändligt många döda det är, hur mycket blåljus som dundrat fram, stänkarna som erbjudits och förstå hur... oerhört trött Peter Haber måste vara. 

Men grejen är att han faktiskt inte är det. Peter Haber är faktiskt i sitt livs toppform när han alltså för FEMTIONDE gången gör rollen som Martin Beck.

Visst, han lyfter inte många fingrar i Dödläge. Ibland irrar han runt som en slags Joe Biden-pensionärs-pastisch på polis som mest blir bortsjasad från varje rum han sätter sin fot i. 

Här är allt fokus egentligen på Martin Becks barnbarn Vilhelm, som spelas av Valter Skarsgård. Men det vet ni vid det här laget. Det är den sjätte filmen med Valter Skarsgård i rollen, och fler lär det bli.

I en intervju med TT sa Haber häromdagen att Skarsgård är en värdig arvtagare den dagen som Haber själv känner att han inte vill längre.

– Både en bra och ganska logisk arvtagare faktiskt.

Dödläge med Peter Haber som Martin Beck

Dödläge inleds med att Chris, som agerat chaufför under ett värdetransportrån, muckar från fängelset. Det ena leder till det tredje, och plötsligt sitter poliserna med ett mord som ska klaras upp.

– Vi är landets främsta mordutredare, och vi har ett mord att lösa, säger Martin Beck.

De verkar inte riktigt vara landets främsta mordutredare för den ena är klantigare än den andra, men jag överraskas ändå av den vändning som allt tar. 

För när Vilhelm Beck sedan kidnappas så tänder man ju på alla cylindrar. Plötsligt handlar inte filmen bara om ett "tråkigt gangstermord med kopplingar till undre världen" (snark).

Nu är insatsen en helt annan. Intrigen känns nästan personlig för privatpersonen Peter Haber, när han möts av den fruktansvärda nyheten att Vilhelm är kidnappad. Så bra är han i rollen!

Alla känslor står på spel och de går nästan att ta på när Vilhelms mamma (som givetvis spelas av en fenomenal Rebecka Hemse) gestaltar en mammas kärlek och oro med ett par blickar under en sekvens. 

Det samspelet mellan Haber, Hemse och Skarsgård blir filmens riktigt stora behållning. Trots att det är väldigt känslosamt så är det förvånande nog aldrig sentimentalt och kletigt.

Det är givetvis inte bara någon stor gråtfest det här. Det bjuds ju också på snygga cliffhanger-klipp, exceptionellt blodigt ultravåld, en gammal lurig kåkfarare, ett instabilt kärlekspar där ena halvan utgörs av en oerhört neurotiskt "gangsterflickvän" och givetvis har vi en jobbig Swish-journalist med i bilden. 

När det är som mest spännande kommer jag på mig själv med att inte andas på ett par goda minuter.

Men ibland känns det som att skaparna bakom Dödläge inte riktigt bestämt sig för vilken film de vill göra. Är det en blodig thriller eller ett mer känslosamt polisdrama?

Visst kan man göra bägge, men då hade jag faktiskt önskat att filmen var bra mycket längre. 

Dödläge hade GOTT kunnat få kötta på minst 40 minuter till. Upplösningen känns lite ihoprafsad, och jag saknar mer inblick, och kanske ännu mer djup i karaktärerna och backstoryn. Fast det är väl det som uppföljare finns till för, I guess.

Men med det sagt: vill du bli underhållen och få stabil svensk "mysig" crime hemma i soffan så kommer du inte att  bli besviken.

Och ja, inte ett öga är torrt när Ingvar "Grannen" Hirdwall levererar sin sista replik i Beck någonsin