Eric Rosén: "Kan samtalen leda någonstans i Big Brother?"

Big Brother-deltagaren Vanessa föddes som bekant som pojke men var transsexuell och är nu könskorrigerad, det vill säga kvinna. Detta har vissa i huset fått veta medan andra ”misstänker” att så är fallet och andra inte har en aning. Fördomarna har dock varit få, till min stora förvåning och glädje.

Det pratas, i den mån jag sett, obekymrat och ickedömande om transsexualitet. Samma sak med bisexualitet eller homosexualitet, som läggning betraktat. Också glädjande.

Big Brother-deltagarnas kvinnosyn är dock desto tristare, både från tjejernas och killarnas sida.

Att vara bög är alltså okej – att vara ”fjollig” är det inte. ”Manlighet” är överordnad.

Vi fick också höra ”Jag är inte feminist, MEN...” som ursäktande inledning när Cilla skulle säga något hon upplevde kunde tolkas som en kritik mot bristande jämställdhet. Som det annars brukar låta när folk ska spy okunnig galla över invandrare eller muslimer: ”Jag är inte rasist, MEN...” följt av någon vidrig skitåsikt.

Rasgrejerna är dock för all del också närvarande. Självutnämnde mindfuckaren Rodney kallar Sonia för ”negern” med jämna mellanrum (han säger också att kvinnor ”inte har någon talan” till Sanna som han just förlovat sig med). Även myskocken från Göteborg – Peter Orrmyr – börjar låta smårasistiskt oskön när han fått lite innanför västen.

Folk i huset tar också strid för den tveksamma rätten att kalla chokladboll för negerboll, trots att vissa tar illa upp (hur man nu kan tycka det är så livsavgörande viktigt som vit medelklassvensk att få säga just negerboll?) och blir förbannade.

Kort och gott: Fördomarna är omfattande, ofta rätt vidriga och de står som spön i backen. Men min fundering är vad samtalen ger, om de ger något alls, om de är progressiva trots att de i många fall är så urbota okunniga. Jag vill ju tro det.

Jag vill ju att det ska vara så enkelt så att en hel del av ens unkna fördomar och ens dassiga syn på saker och ting vädras ur av sig själv när de ventileras tillräckligt länge. Jag vill ju tro att det är värt något när min favoritdeltagare Sonia tar diskussionerna gång på gång, trots att hennes argumentation i ärlighetens namn är sådär.

Men jag vet inte. Än så länge har det inte känts så. Än så länge känns det som att det bara blir värre och värre. Min tro på samtalets utvecklande egenskaper består, även gällande Big Brother-deltagarnas diskussioner. Men man får medge att det knappast går fort framåt.

Tur att de har gott om tid.