Farzad Nouri: Ensamdricker och skriver

Jag sätter mig för att skriva den här texten.  Oftast vet jag vad jag ska skriva om. Jag har en anekdot, en tanke eller en åsikt som jag grumlat på och så sätter jag mig och luftar den fritt här. Det har varit gånger då jag har satt mig ner utan att ha någon som helst aning om vad jag ska skriva om, som nu, men det har då alltid dykt upp något. Min kreativa hjärna har satt igång tankarna av sig själv och förvandlat dem till bokstäver som har blivit ord som har blivit meningar och som till slut har blivit krönikan. Men i dag står det helt still.

Har stirrat på skärmen i tjugo minuter nu och allt jag fått fram är det ni läst fram tills nu. Jag funderar över om jag kanske är för glad för att skriva? Man skriver ju som bäst när man är låg. Sätter på lite melankolisk musik för att få ner stämningen.
Fungerar inte!

Jag funderar vidare på att kanske dricka mig lite smålullig. Man har ju hört om hur en del skribenter skrev sina bästa verk i ruset av Absinth och man läser fortfarande om hur många kreativa människor dricker vin eller whisky när de sitter där och skapar. Jag kanske ska testa. Romantiseringen av skribenten som ensam dricker alkohol lockar. Jag går till köket och plockar fram min dyraste vodka, min Grey Goose med mandarinsmak. Jag väljer den dyraste vodkan eftersom jag ska dricka rent. Jag har tidigare smutsat ner den där vodkan med Red Bull. Men nu ska den göras rättvisa, den ska drickas rent.
 

Jag häller upp ett glas med tre isbitar. Tar med mig glaset och ställer ned det bredvid min laptop, sätter mig ner och så skriver jag den här texten. Än så länge ser jag bara ut som den där skribenten. Jag har fortfarande inte druckit något. Men jag ska?

Men så funderar jag lite till. Ensamdrickande har alltid varit synonymt med alkoholism för mig. Det ligger något sorgligt över det. Jag vill gärna tycka att det är vuxet och vackert men i mitt huvud blir det bara gubbigt och sunkigt. Jag ser vad som kommer härnäst, jag kommer sitta där och prata med mig själv. Och går det något debattprogram på TV kommer väl jag att grymta och hytta med näven och skrika ut ”Hur fan kan de..” och så kommer jag avbryta min egen tanke för att jag glömt vad det var jag tyckte. Det är den bilden av ensamfylla jag har. Jag vet inte varför jag har den bilden då jag egentligen aldrig sett någon vuxen människa vara ensamfull.
 

Jag kanske överdriver här eller har en skev bild. Det är ju egentligen assoft att vara lite ”rund om fötterna”, så, varför inte. Kanske öppnar alkoholen de dolda luckorna i mitt huvud med alla de roliga anekdoterna. Det är bara att dricka?

Men ändå. Jag vill inte sitta här och dricka ren sprit själv för att kunna skriva. Känns mer ensamt och mer okreativ än någonsin. Jag måste vara bättre än så. Det måste jag vara. Annars kan jag lägga ner.

Jag dividerar med mig själv fram och tillbaka.

Till slut får jag nog och stänger igen datorn och går till köket och tömmer glaset i vasken. Sen går jag tillbaka till skrivbordet, öppnar datorn och skriver det här sista.
Kanske borde jag druckit ändå.