Söndag 23 Jan
Stockholm

Filmrecension av filmen Utvandrarna 2021: "Klarar resan"

Mycket ska med, och längden blir därefter, när Vilhelm Mobergs böcker i "Utvandrarserien" får nytt liv som film. Men framför allt Kristinas inre resa, gestaltad av en strålande Lisa Carlehed, lyfter "Utvandrarna" till ett gediget drama.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer

En given fråga när ett omhuldat verk ska göras på nytt är alltid "varför?", särskilt i det här fallet då Jan Troells filmer "Utvandrarna" och "Nybyggarna" fortfarande står sig som vackra klassiker med mustiga skådespelarinsatser.

Ett givet svar på den givna frågan är att stoffet i Vilhelm Mobergs böcker om Karl Oskar och Kristina, som tar sina barn och korsar Atlanten på 1800-talet i hopp om ett bättre liv, är högst relevant i en tid av massmigration.

Karl Oskar och Kristina lämnar Sverige i Utvandrarna 2021

Handlingen för den som inte är bekant med Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" är, i korta drag, följande: Året är 1849. Svälten slår hårt mot de småländska lantbrukarna Karl Oskar (Gustaf Skarsgård) och Kristina (Lisa Carlehed). Efter att en tragedi drabbar familjen fattar de beslutet att, likt många i omgivningen, lämna Sverige och söka lyckan i USA ‒ ett fjärran land som representerar nya möjligheter och bördig mark i överflöd.

För Kristinas del sker resan högst motvilligt. Hon känner sig rotad i den karga småländska jorden. Det är hennes värld, och allt hon känner till.

I poetiska vidvinkelsekvenser reflekterar Kristina över vad som är "hemma" och vad som är "borta". Att just detta grepp känns som hämtat ur Terrence Malicks meditativa motljusseans "The tree of life" (komplett med viskande monologer), är bara att hacka i sig. För efter en trög start växer "Utvandrarna", likt Kristinas medhavda astrakanstickling, till ett gediget psykologiskt drama som på ett trovärdigt sätt skildrar förvirringen och tvivlen migranterna upplever inför sin nya situation.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

"Lisa Carleheds Kristina är filmens ögon"

Lisa Carleheds Kristina är filmens ögon och känslomässiga mittpunkt. Hennes kännbart bultande hjärta övervinner ett stundtals yxigt manus som känns som att det i slutänden vinner över tittarens sympatier med råstyrka och utmattningsmetoder (150 minuter är lång tid).

Och så till sist, ett kuriöst faktum. Någonstans i produktionsprocessen tycks alla beslutsfattare ‒ regissören, producenterna, rollbesättarna med flera ‒ och även skådespelarna ha skakat hand på följande tysta överenskommelse:

Ingen vill höra småländska talas på film.

Ovanstående är egentligen ingen kritik, bara en observation. Men när filmen börjar och Karl Oskar, Kristina och barnen öppnar sina munnar skulle allting lika gärna kunna utspela sig på ett föräldrakooperativ i valfri Stockholmsförort.

Patrick Stanelius/TT

Kommentera
Kopiera länk
Dela