Börje Salming var vår nations fanbärare

Varje nation har sina fanbärare. Det handlar inte om sporten de ägnar sig åt. Det handlar om något i deras personlighet som stämmer upp i en tonart som miljoner människor kan känna ingen sig i.

Börje Samling var en hockeyspelare som visade hockeyns hemland hur en svensk lirar hockey. För det blev han innerlig älskad. Jag är tillräckligt gammal för att minnas de långsamma ärevarven i den svenska landslagströjan under Canada Cup 1976. Han cirklade så långsamt medan jublet rullade in från läktarna.

Kanadensarna, utsökta tolkare av sin nationalidrott, hade lokaliserat något helt unikt hos Salming. Han var en av dem genom att för alltid vara en av oss.

Salming var långt mycket mer än en idrottsman. Han var en ambassadör för Sverige ute i världen. Hans härjade kropp var en karta av ärr, en krigszon, hans ärr som medaljer. Han tog striden för sin klubb, sitt land och sin stad i varje byte, varenda förbannat litet skär på den där isen tog han för andra. Det är en kärleksakt i sin allra mest sensuella form.

Hyllningen under Canada Cup var redan 1976. Nyligen fick han vara med om två till, en i Kanada och en i Sverige.

Jag tror faktiskt att vi, som tafatt mänsklighet, hann med och berätta för Börje Samling vilken jävla hjälte han är och förblir! Jag tror han förstod. Och jag tror han förstod hur älskad han var.

Lika mycket för det han gjorde på hockeyrinken som för att han behöll sin medmänsklighet intakt genom hela livet. Jag satt bredvid honom på en kändisgrej för ett antal år sedan och han ställde tusen fler frågor än han svarade på. Han var genuint nyfiken.

Mot slutet gick han ett förödande krig mot en djävulsk sjukdom. På något sätt känns det som om den där sjukdomens svarta tunga klor gärna hade velat leda honom rätt ut i världen ett tag till, ställa ut honom sjuk och oförmögen.

Men Salming trotsade mörkret och hyllades av alla de där människorna i Kanada och i Sverige.

Sedan kapade han trossarna till det där vulgära och ondsinta mörkret och lät skuggan med klor lämna honom som rök, som dagg tidigt en morgon.

Nu är han fri och färdig.

Nu är han en del den historia han skrev in sig med guldtext medan han levde.

Han lever än.

Varenda gång jag tänker på hans heroiska kamp för att göra allt det vackra med Sverige ut i världen så står han upp som ett hologram för inre blick.

Tack för alla strider du tog och vann, Börje.

Tack för att du fanns och fortsätter att finnas.

Sverige har en enda kortlek med människor som betytt extra mycket.

Du bär kronan i den kortleken.