Marcus Birro: "Lasse, du hade behövts här nere"
I denna text berättar författaren Marcus Birro, som skrivit Lasse Berghagens självbiografi, om vad som präglat deras fina relation.
Vi var stämda i samma tonart. Men där jag hela tiden försökte ställa mitt skrivbord i det svarta regnet sade du att man alltid måste försöka göra ljus konst också av det mörka.
”Man måste orka, Marcus. Man får helt enkelt skratta sig lycklig…Inte skatta. Skratta.”
Ditt ljus sträckte sig över miljoner människors stränder. Du blev så innerligt älskad av ett helt folk och du blev det eftersom du tände upp ditt hjärta som blev en väldig borg av sånger och drömmar och sedan fällde du ner alla broar och lät människor strömma över vallgraven och så möttes ni, du och människorna...
Du har vidrört miljoner människor med din konst, dina sånger, men också med din helt vanliga men i vår tid allt mer sällsynta medmänsklighet.
Därför sörjer människor som om de förlorat en familjemedlem.
Jag kommer sakna våra samtal. Din uppmuntran. Din trofasthet.
Nästan varenda människa i Sverige har en vrå av sitt hjärta tillägnat dig Lasse. En hel nations hjärtslag håller dig vid liv hela vägen in i evigheten. Hälsa Taube, Cornelis och de andra i den azurblå lilla lådan där uppe.
När jag blundar hör jag din röst stiga som ljus och hopp ur den här brända marken som är vår samtid.
Du är redan så saknad.
Du hade behövts här nere.
Tack för det allra största förtroendet jag någonsin kommer få. Du kanske tror att det är boken. Och visst, det var stort.
Vet du vad som var större, Lasse? Att jag fick lära känna dig. Och den kärleken delar jag med varenda människa i det här landet som ikväll fäller ner sina djupa skogar som en svart, vajande vägg mot det mörker du alltid tog striden emot och alltid vann över.
Död?
Aldrig.
Lasse Berghagen dör inte. Han byter på sin höjd fot och försvinner runt ett hörn eller två.
Och vet du?
Ända från månaden juni, ända från Skansen, ända från Dalarna och hela vägen från Östermalm hörs besvärjelsen som också är en bön och som du lärde mig var det enda sättet att ta sig an tillvaron; nämligen att ställa sig på det högsta berget och skrika, med all den luft och allt det ljus som du har i lungorna:
”Hej Livet.”
/Din vän Marcus
