Måndag 27 Sep
Stockholm

Twitterelitens sociologi

KRÖNIKA. Nyheter24:s Stig-Björn Ljunggren om den självutnämnda Twittereliten.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Stig-Björn Ljunggren

53-årige statsvetaren Stig-Björn Ljunggren har gått från att vara en snäv politisk kommentator till att bli samhällsskildrare för den breda massan. Han har framfört sina reflektioner om svensk politik i otaliga tidningar och tv-soffor.

Någon nämnde att det i Sverige finns en ”självutnämnd twitterelit”. Jag blåste bort det som bosch först. Men så började hjärnan rulla. Vad betyder det påståendet? Är det sant? Och i så fall, hurdå?

För det första, det låter förstås löjligt att någon twittrare kan vara elit. Twitter motsvarar toalettklotter, fast digitaliserat. Det är som dikterna unga skrev förr i tiden, låste in i en låda och beredde sig för att döda när de fått klart för sig att lillebror dyrkat upp och läst dikterna. Nuförtiden, när narcissism inte längre är en diagnos, skriver folk sina reflektioner på nätet och förväntar sig att kompisarna läser. Drömmen är att bli världskänd i 15 minuter. Lillebror bryr sig inte. Han sitter några rum bort, i vad som liknar en kommandocentral från Kalla Kriget, en skärmling i sin egen digitala bubbla, där ett misslyckande bara betyder att tvingas starta om och skaffa sig ett nytt liv. Som mormor gjorde när hon gängade om sig med Karl-Ivar. Om det fanns SM i toalettklotter måste det också finnas en twitterelit.

För det andra. Det där med att eliten är självutnämnd är förstås också intressant. I dag är alla sociala grupper, varje digital stam, etnisk grupp eller nätverk sin egen hierarki. De odlar sina egna berättelser, har sina egna uppfattningar om vad som ger cred. Det skapas en ”nätokrati”, som Alexander Bard och Jan Söderkvist kallat det, en elit av analytiker som söker varandra och stänger ute andrahandsinformerade mugglare som vegeterar i den digitala maktens utkanter.

I Sverige brukar vi ju säga att Jantelagen gäller. Du ska inte tro att du är något. Men med bloggar och twitter blir den personliga exponeringen central. Du får gärna tro att du är något, men visa det också! Jante blir kvar för dem som inte har förmågan att förstå samhällsförändringarna. Som tror att vi fortfarande har en gemensam berättelse om Sverige, om svenska folket, om den svenska modellen och välfärden och folkhemmet, den ideologiska blodsgemenskapen.

Häromkvällen var jag på en middag där det slutade med att alla tittade på sin mobil när kaffet serverades. Kollektiv individualism kan vi väl kalla det. Dagens överklass, som i kraft av sin position i nätverket, sina kunskaper, sin symbolanalytiska förmåga, är den första icke-elitistiska eliten. Det har påpekats bland annat av David Brooks i hans bok om ”bobos”, ”bourgeouesibohemerna”, sammangiftet av den karriäristiska klättergrodan, typ Yuppien, och den mer Laid Back-konstnärliga Hippietypen. De nya eliterna är alltså väldigt egalitära, alltså jämlikhetssträvande. De till och med kvoterar in de svagare i sina liv, i sina sfärer. De försvarar underdoggarna i det internationella spelet, söker skydda hotade folkgrupper, odlar hedniska föreställningar, rycker ut till försvar av rara plantor och unika kålmaskar när motiorvägarna dras fram. Det är en elit som är empatisk och sympatisk. Och framförallt är den mästerlig på att avge ord. Skrivna, talade, yppade på vilket sätt som nu finns. Den härskande klassen är en tjattrande klass.

Så visst, en del av denna nya kunskapssamhällets överklass är twitterelit. Frågan är om jag själv tillhör den? Hur mycket klout har jag? Frågan är om jag tillhör eliten. Jag hade ett 180 dagars långt uppehåll och när jag började häromdagen igen var det 1700 följeslagare. Själv läser jag ingen (nada). Men roligt är det. Jag twittrar om allt som är intressant. Därför kan det säkert bli fler 180-dagsrsuppehåll.

Kommentera
Kopiera länk
Dela